Från självtvivel till framgång: Tankeskiftet varje ledare behöver

Läs transkriberingen:

Vi testar att transkribera våra poddar med hjälp av ett datorprogram. Ursäkta eventuella stavfel eftersom boten inte har rätt 100 procent av tiden.

Nathan Tanner: Jag har märkt att när det gäller våra inre berättelser är det väldigt viktigt att vi inte säger: okej, jag är helt enkelt inte bra på det här, eller AI är ett hett ämne just nu, jag kan bara inte lära mig AI eller jag kan inte göra det här. Omformuleringen till: okej, jag är inte bra på det här än, eller jag har inte lärt mig hur man gör det här än, skapar utrymme för möjligheter. Därför blir det verkligen viktigt att bemöta den inre berättelsen.

David Rice: Välkomna till podden People Managing People. Vi har som mål att bygga en bättre värld på jobbet och hjälpa dig att skapa lyckliga, hälsosamma och produktiva arbetsplatser. Jag heter David Rice och är er värd.

Min gäst i dag är Nathan Tanner. Han har tidigare varit HR-chef på DoorDash, Neighbor och LinkedIn och är författare till “Den oövervinnelige ledaren“. Vi ska prata om hur man övervinner ledarskapets inre utmaningar och lämnar bedragarsyndromet bakom sig.

Nathan, välkommen.

Nathan Tanner: Trevligt att vara här. Tack så mycket.

David Rice: Fantastiskt. Du har arbetat på några ganska välkända företag, bland annat DoorDash. Jag har hört dig berätta i andra program att du började på DoorDash.

Företaget var värt ungefär 600 miljoner. När du slutade var det värt 71 miljarder. Och ibland måste det ha varit väldigt kaotiskt. Berätta om den erfarenheten. Jag är nyfiken på hur mycket bedragarsyndromet var ett problem för dig i den rollen.

Nathan Tanner: Ja, absolut. Jag började på DoorDash i slutet av 2016 och arbetade på LinkedIn där jag var HR-partner.

Det fanns ungefär 250 anställda vid den tiden. Jag hade länge sagt till mig själv: jag vill in i ett nystartat företag. Jag vill ha mer ansvar, större påverkan och allt det där. Och herregud, DoorDash blev ett ögonblick av typen ”var försiktig med vad du önskar dig”. Det var en brutal väckarklocka att kastas in i den miljön.

DoorDash hade tagit in mycket kapital vid den tidpunkten, men var definitivt långt från lönsamhet. Uber Eats var på väg in på marknaden. Grubhub var en stor aktör. Det var en miljö med mycket höga insatser och högt tryck. Det var en fantastisk möjlighet och en stor utmaning för mig eftersom jag gjorde så många saker som jag inte hade gjort tidigare.

Och bedragarsyndromet slog till med full kraft. Jag minns de första tre månaderna på företaget, när jag vaknade med ont i magen nästan varje morgon. Efter ett par veckor minns jag att jag pratade med min pappa om det och sa: Hej, jag tror att jag fattade ett dåligt beslut. Och han frågade om jag kunde gå tillbaka till LinkedIn.

Jag sa: nej, den möjligheten har seglat iväg. Och jag tänkte att det låter som att du helt enkelt måste lista ut det. Broarna var brända. Jag var tvungen att lösa det och det var en enorm utmaning. Men en sak som var rolig var att jag efter de första tre eller fyra månaderna började få mer självförtroende och utvecklade de färdigheter som behövdes för att lyckas.

Jag upptäckte att jag verkligen gillade den snabba miljön med högt tryck. Jag tror att vi alla drabbas av bedragarsyndromet och ibland kanske tvivlar på om vi klarar det. Ibland handlar det bara om att sänka huvudet, ta reda på hur man går vidare och kämpa sig igenom bedragarsyndromet. Det är så vi bygger självförtroende.

David Rice: Det är intressant. Du pratade om miljön med högt tryck och högt tempo. Jag tror att förändringstakten är något som lamslår många människor, eftersom det inte bara handlar om att hålla jämna steg med förändringar på arbetsplatsen, eller hur? Det finns också kaoset i världen och de förändringar som naturligt sker i våra egna liv.

Det känns som att jag inte kan hålla grepp om något av det här. Den sortens osäkerhet föder mer osäkerhet, eller hur? Jag är nyfiken på hur mycket du tror att det driver bedragarsyndromet och skapar negativitet i den inre berättelse vi berättar för oss själva.

Nathan Tanner: Det kan det absolut göra om vi låter det. Jag tycker om att du tog upp den inre berättelse vi faktiskt berättar för oss själva, för den är väldigt viktig.

Jag har märkt att när det gäller våra inre berättelser är det väldigt viktigt att vi inte säger: okej, jag är helt enkelt inte bra på det här. Eller: AI är ett hett ämne just nu. Jag kan bara inte lära mig AI, eller jag kan inte göra det här. Omformuleringen till: okej, jag är inte bra på det här än, eller jag har inte lärt mig hur man gör det här än, skapar utrymme för möjligheter. Därför blir det verkligen viktigt att bemöta den inre berättelsen.

David Rice: Ja, jag tycker att du träffade huvudet på spiken där. När det gäller den inre berättelsen, kan du gå igenom några av de viktigaste delarna i att hålla fokus på utveckling? Att också visa sig själv lite nåd, eftersom jag tror att det är en viktig del av den inre berättelsen att hålla den positiv och i slutändan göra den konstruktiv.

Nathan Tanner: Vi måste vara mycket försiktiga med de berättelser vi berättar för oss själva. Jag tycker om det här citatet av Paul Graham, som grundade Y Combinator. Han säger: ju fler etiketter du har på dig själv, desto dummare gör de dig. Till att börja med kan man stanna upp och fråga: vilka etiketter är det jag antingen sätter på mig själv eller låter andra sätta på mig?

Jag vill uppmana er som lyssnar att fundera på vilka de är. När det sedan är dags att berätta en ny historia finns det egentligen tre delar, en process i tre steg. Det första är att identifiera berättelsen, den negativa berättelse som kanske håller dig tillbaka. Berättelsen jag berättar för mig själv är: blank.

Jag är ingen bra personalledare. Jag kan inte hålla jämna steg med förändringarna som sker i världen, eller vad det nu kan vara. Det andra steget är att berätta en ny historia. Den nya berättelsen jag ska berätta för mig själv är: blank. Jag är inte bra på det här än, eller jag kan bli bra inom de här områdena.

Det tredje steget är att gå ut och hitta bevis, att göra något och vidta någon form av åtgärd som ger stöd åt den nya berättelsen. Jag kan dela med mig av ett exempel. Jag gillar triathlon. För ungefär en månad sedan deltog jag i världsmästerskapen på Nya Zeeland.

Det var en fantastisk upplevelse. Men om jag går tillbaka till högstadiet kunde jag inte springa en engelsk mil. Vi sprang en mil med jämna mellanrum på idrotten och jag kunde inte avsluta loppet. Jag kom ungefär halvvägs och började gå. Så jag sa till mig själv att jag inte var atletisk. Jag var inte alls någon löpare. Till slut tänkte jag: vänta, jag tror inte att jag vill att det här ska vara min berättelse.

Berättelsen jag berättar för mig själv är att jag är en dålig löpare. Vad är en ny berättelse? Jag kan inte göra det här än. Sedan började jag springa lite. Till en början var det en fjärdedels mil och en halv mil, och med tiden hittade jag bevis som skapade den nya berättelsen, eller gjorde den nya berättelsen mer stabil, och byggde upp mitt självförtroende.

Så ja, de tre stegen. Identifiera berättelsen du berättar för dig själv. Två: berätta en ny berättelse som du vill ska vara sann. Och tre: gå ut och hitta bevis för den.

David Rice: Jag älskar det. Det påminner mig om min egen relation till löpning, för jag minns att jag hatade att springa när jag var barn.

Sedan började jag springa terränglöpning och det förändrade hela min relation till det. Jag behövde de där små motiverande ögonblicken. Jag hade alltid varit väldigt atletisk och hade väldigt höga förväntningar på mig själv. Så det var intressant att se det hända också.

Jag tror att förväntningar, nu när jag är äldre, kan vara något ganska farligt.

Nathan Tanner: Och innan vi fortsätter: vissa av de här berättelserna går väldigt djupt. De går tillbaka till barndomen. De går tillbaka till ett barn i vår klass som sa något om oss, eller till en förälders förväntningar, eller vad det nu kan vara.

Många av de här berättelserna kanske vi berättar för oss själva utan att ens inse det.

David Rice: Ja. Och det var bra att du nämnde en förälders förväntningar, för man internaliserar allt det där och börjar utveckla vissa intressanta förväntningar på sig själv utifrån det.

Jag tror att våra förväntningar på oss själva ibland kan vara ganska långt ifrån verkligheten, särskilt för personer som tillbringat stora delar av sina liv eller karriärer med att bli kallade högpresterande eller ha hög potential. Man går in i ledarroller och börjar hålla samma förväntningar på sig själv, men man håller dem också på andra människor, och det kan leda till mycket frustration.

Vilka råd har du för att hindra dina förväntningar från att skapa den frustrationen och i slutändan påverka ditt tankesätt som ledare?

Nathan Tanner: När man går in i en ledarroll eller blir personalchef är det verkligen viktigt att ompröva sina förväntningar. Gå tillbaka till nybörjarläget. Det finns en fantastisk bok av Marshall Goldsmith, och jag älskar titeln.

Han säger: ”Det som tog dig hit kommer inte att ta dig dit.” Det stämmer verkligen när man blir personalchef. Som individuell medarbetare har man huvudet nedböjt, utvecklar färdigheter och får saker gjorda. Det är där framgången kommer ifrån. Sedan går man in i en roll som personalchef, och framgången baseras på ens förmåga att påverka och hjälpa andra att få saker gjorda.

Jag har märkt att vi faller tillbaka på ett av två sätt när vi gör den förändringen. Det första är att vi är otroligt hårda mot oss själva, men kanske lite för mjuka mot andra och inte kan hålla människor ansvariga eller ha höga förväntningar. Eller så är vi alldeles för hårda mot andra, förväntningarna vi har kanske är för höga och vi lägger inte tid eller energi på att coacha och utveckla dem.

Det är alltså definitivt en stor omställning när vi går in i den rollen. Gå tillbaka till nybörjarläget. Det som tog mig hit kommer inte att ta mig dit.

David Rice: Det är ett bra tankeskifte. Det är en intressant tid just nu, eller hur? Det finns all den här osäkerheten. Det finns mycket yttre press som ofta kretsar kring att skapa tillväxt.

Om man arbetar inom vissa områden, som teknik eller programvara som tjänst, finns det en idé om oändlig tillväxt som säljs in. Och när saker kanske inte går ens väg, eller när du och dina team inte får de resultat ni letar efter, kan du hamna i ett tankemässigt läge där du övertänker saker eller börjar fråga dig: är jag rätt person för att leda den här gruppen?

Vad skulle jag kunna göra annorlunda? Den typen av saker. Berätta lite om hur man övervinner tvivlet och inte internt katastroftänker kring misslyckanden när man känner av den yttre pressen.

Nathan Tanner: Absolut. Jag har lämnat den företagsinriktade HR-världen och arbetar nu som chefscoach. Jag arbetar nära grundare och verkställande direktörer i nystartade företag samt seniora chefer på större företag. Det här är personer som når toppen av sin karriär. Det gör det verkligen svårt när man har haft framgång att vänja sig vid att övervinna motgångar och hantera några av de misslyckanden som uppstår när man vågar utsätta sig.

Ett av verktygen jag har hittat när jag arbetar med högpresterande personer är en princip som kallas ”gapet och vinsten”. Den kommer från Dan Sullivan och Ben Hardy. Jag tycker verkligen om den, eftersom det handlar om mycket ambitiösa människor. Vi är ofta olyckliga när vi inte hela tiden når en ny nivå av framgång, och vi fokuserar all vår tid på gapet.

Här är var jag befinner mig. Här är var jag vill vara. Och det känns så långt borta. Det får mig att vilja ge upp. Det gör mig deprimerad, eller vad det nu kan vara. När jag arbetar med människor uppmuntrar jag dem därför att göra motsatsen: låt oss fokusera på vinsten. Låt oss titta tillbaka ett år. Var befann du dig för ett år sedan?

Tänk på dina dagliga ansvarsområden och vad du kanske gjorde för fem år sedan. Låt oss fokusera på den utvecklingen. Låt oss fira den utveckling du har sett och sedan använda energin som kommer därifrån till att driva ännu mer utveckling. I stället för att fokusera på det gap som finns kan vi alltså stanna upp och titta på vinsten.

Ett av mina favoritverktyg som en del av detta kallar jag för en mapp med största hits. Ta alla stora framgångar du haft i din karriär, David, och skriv ner dem. Befordran du fick, den utmanande deadline du klarade, berömmet du fått från någon.

Jag tänker särskilt på när jag skrev min första bok, för ungefär ett decennium sedan. Jag kämpade med bedragarsyndromet och tänkte: vem är jag att skriva en bok? Jag tyckte att den var bra, men saknade fortfarande självförtroende. Jag minns att jag delade den med en man som heter Dave Ulrich, professor vid University of Michigan och en av de främsta HR-guruerna, och bad honom skriva ett citat om den.

Jag skickade den till honom och tänkte: jag vet inte ens om han kommer att läsa den. Senare samma kväll svarade han att han hade hittat tid att läsa den och skrev den mest strålande återkoppling man kan tänka sig. Det förändrade allt för mig. Därför hamnar det i min mapp med största hits. Om jag skriver något och kämpar med självförtroendet och börjar tänka: åh, du är värdelös.

Du är hemsk. Det negativa självpratet kommer in. Då säger jag: nej. Låt oss gå tillbaka till det positiva. Låt oss undvika att fokusera på gapet och ägna lite tid åt vinsten.

David Rice: Det är nästan som att internalisera idén om att ingen minns dina förluster, men du minns dina vinster, som i det gamla citatet av Michael Jordan. Jag har alltid tyckt om det. Fira definitivt dina vinster.

Jag såg ett inlägg du nyligen publicerade där du pratade om kraften i att inse att ingen bryr sig om din resa lika mycket som du gör. Det här blir en bra övergång. Alla är upptagna av sin egen resa. Ingen har egentligen tid att döma dig eller påverka det du gör på ett betydande sätt.

Berätta för mig hur befriande den insikten kan vara och hur den förändrar de berättelser vi berättar för oss själva.

Nathan Tanner: Det här var faktiskt ett ganska kontroversiellt inlägg eftersom jag uttryckte mig ganska hårt: ingen bryr sig om dig. Jag ska förklara vad jag menar. Jag berättade utifrån min egen erfarenhet att jag började min karriär inom investment banking.

Jag nätverkade och fick ett jobb på Wall Street. Jag var så entusiastisk, och sedan var det på Lehman Brothers. Lehman Brothers kollapsade och det blev den största konkursen i USA:s historia. Jag stannade dock kvar inom finans ett tag. Av flera olika skäl bestämde jag mig för att finans inte var rätt väg för mig, och jag stod inför den stora övergången till personal- och HR-området, vilket var ett drastiskt steg.

Vissa skulle hävda att investment banking är en mycket prestigefylld roll och att människor kanske har höga tankar om en. Jag skulle gå till HR, och HR får alla möjliga pikar och skämt. Man tänker på Toby från The Office. Jag var så orolig för vad folk skulle säga, trots att jag visste att det var rätt beslut för mig.

Vad kommer mina kollegor att tänka? Vad kommer några av de mentorer jag har att tänka? När jag berättade för dem märkte jag att jag velade fram och tillbaka. Och ingen brydde sig. Ingen brydde sig. När jag säger att ingen brydde sig menar jag inte att ingen brydde sig om mig. De brydde sig verkligen om mig. De ville att jag skulle lyckas.

De ville att jag skulle vara lycklig. Men ingen sa: åh, varför skulle du göra det här? Eller varför skulle du göra så? Jag tror att vi ibland fastnar lite i våra egna huvuden kring hur människor kanske dömer några av de karriärbeslut vi fattar. Gör det bara, ha övertygelse, och de människor som verkligen bryr sig om dig kommer att stödja dig och heja på dig. De bryr sig definitivt om dig som människa, men de bryr sig inte om alla steg du kanske tar för att nå din ideala väg.

David Rice: Jag tror också att det är lugnande. Det betyder att din identitet inte är knuten till den specifika sak som andra ser dig som. Du är en människa, en komplex varelse. Du är inte bara Nathan, finanskillen. Du är en person. Om det är ditt mål så satsar du på det, och människor stöder dig.

Nathan Tanner: Det blir väldigt befriande. När någon har gjort det tidigare får det personen att känna självförtroende nog att göra det igen. Det kan vara mycket utmanande om man har befunnit sig på en karriärväg under en längre tid. Det kräver mod och kanske stöd från mentorer och kollegor.

Men när man väl har gjort det kommer ett förnyat självförtroende.

David Rice: Det är något vi kommer att se mycket mer av, eller hur? Just nu ser vi att många människor måste skaffa nya färdigheter eller byta karriär. I vissa fall kanske de går i nya riktningar mitt i livet. Det har verkligen potential att påverka hur de ser på sig själva och sin identitet.

Deras självkänsla och hur de ser på sitt värde påverkas förstås också. Det påverkar vår inre berättelse som vi talar om att forma här. Vilka råd har du till personer som kanske byter till något nytt eller måste börja göra något de aldrig hade förväntat sig, när det gäller berättelsen de berättar för sig själva? Hur kan de göra sig själva lite mer motståndskraftiga genom det här och bygga in det i berättelsen?

Nathan Tanner: Det första steget är att inse att du förmodligen kommer att behöva ta ett steg tillbaka. Det kan handla om jobbtiteln. Det kan handla om ersättningen. Det behöver inte göra det, men ofta kan ett stort byte innebära ett steg tillbaka. Det är verkligen utmanande eftersom det känns som att alla ens erfarenheter och allt man har lärt sig plötsligt är borta.

Jag kände så när jag bytte från finans till HR. Jag tänkte: jag har slitit i fem år och arbetat mer än 80 timmar i veckan och allt det där. Nu börjar jag om från början. Det var bortkastad tid. När jag började inom HR visade det sig vara en helt annan berättelse. Faktum är att jag fick jobbet på DoorDash eftersom jag hade en bakgrund inom investment banking.

Den verkställande direktören hade tidigare arbetat som konsult och tyckte verkligen om de färdigheter som kom därifrån. Jag har också märkt att min bakgrund inom finans gav mig mycket trovärdighet hos de ledare jag stöttade när jag arbetade inom HR. Ingen erfarenhet är alltså bortkastad.

Jag vill uppmana människor att fokusera på att skaffa färdigheter, oavsett vilken väg de befinner sig på: försäljning, marknadsföring, finans, HR eller vad det nu kan vara. Fokusera på att skaffa färdigheter, och längre fram lovar jag att du kommer att hitta ett sätt att kombinera alla de unika färdigheter du har haft. Det kommer verkligen att driva din fortsatta utveckling. Ingen erfarenhet är bortkastad.

David Rice: Jag älskar det. Jag kunde inte hålla med mer. Jag har upplevt samma sak själv.

Nathan, jag vill verkligen tacka dig för att du kom hit i dag. Innan vi avslutar vill jag ge dig möjlighet att berätta om vad du arbetar med och säga var människor kan hitta dig och lära sig mer om det du gör.

Nathan Tanner: Jag är mycket aktiv på LinkedIn. Kom gärna och säg hej på LinkedIn. Som du nämnde har jag också skrivit boken “Den oövervinnelige ledaren: Att bemästra det inre och yttre spelet”. Där går jag djupare in på några av de principer vi har diskuterat och skapar dessutom en plan och en färdplan för hur man kan genomföra dem.

Så ja, läs boken och kom sedan och säg hej på LinkedIn.

David Rice: Jag ser verkligen fram emot att läsa den. En annan sak vi alltid måste göra här i podden är att vi har en liten tradition där du får ställa en fråga till mig. Så jag lämnar över till dig. Fråga mig vad du vill.

Nathan Tanner: Ja. Jag älskar att ni gör det här, David.

Jag är nyfiken: vilken erfarenhet har du haft i din karriär som kändes som ett misslyckande då, men som i efterhand visade sig vara en stor välsignelse? Eller uttryckt på ett annat sätt: vilken motgång har du haft som faktiskt blev en framgång?

David Rice: Jag tror att början av min karriär var riktigt tuff. När jag kom ut från universitetet hade lågkonjunkturen precis inträffat.

Det kändes som en kollaps då, eftersom alla möjligheter försvann väldigt snabbt och jag verkligen var tvungen att slita för att klara mig under de första fem åren. Det kändes som att det aldrig skulle hända för mig. Det skulle aldrig lossna. Samtidigt lärde jag mig mycket på grund av mängden arbete och typen av arbete jag gjorde. Jag var tvungen att vara väldigt flexibel.

Jag hade en sorts identitet när jag kom ut från universitetet. Jag ville gå en viss väg, trodde att jag skulle följa den vägen och hade alltid planerat den. Jag trodde att det skulle bli så när jag kom ut, eftersom jag hade arbetat hårt för att få det att hända. När det inte blev så var jag tvungen att vara mycket öppensinnad kring vilka möjligheter som fanns och börja skriva alla möjliga saker. Det kändes som att det här inte var förverkligandet av mina drömmar.

Det här var inte vad jag ville. Jag gjorde något annat i ett par år och insåg att jag verkligen inte ville göra det. Men när jag kom tillbaka upptäckte jag att en hel bransch hade vuxit fram kring innehållsmarknadsföring, och de letade efter människor som kunde berätta historier på verkligt övertygande sätt.

Det var det jag hade blivit bra på under de slitsamma åren. Jag hade arbetat hårt för att utveckla den förmågan. Så egentligen var det inte ett misslyckande. Det förberedde mig bara för resten av mitt liv. Förstår du vad jag menar? De första riktigt smärtsamma åren när jag knappt kunde betala räkningarna och mina kreditkort hela tiden blev maxade.

Varje gång bilen gick sönder, vilket hände ofta eftersom jag inte hade någon särskilt fin bil på den tiden, kändes det som ett stort slit. Jag fortsatte tänka: det här fungerade inte, jag misslyckades. Sanningen är att jag egentligen bara lade en grund som jag inte insåg skulle blomma ut till något helt annat senare och bli min långsiktiga karriär.

Nathan Tanner: En fantastisk berättelse. Och en bra påminnelse om att framgång tar tid. Även när vi gör rätt saker krävs det en viss konsekvens och tid för att vi ska nå dit. Jag kan tänka mig att om du efter det första eller andra året hade sagt: åh, det här fungerar inte, och kastat allt åt sidan, då hade du inte varit här nu. Det är en bra lärdom.

David Rice: Ja. Jag uppskattar det. Tack igen för att du kom hit i dag. Jag uppskattar det verkligen. Det var en bra fråga.

Nathan Tanner: Tack så mycket för att jag fick komma. Det var ett nöje.

David Rice: Absolut.

Lyssnare, som alltid: om ni inte redan har gjort det, gå till peoplemanagingpeople.com/subscribe och prenumerera på nyhetsbrevet. Vi har några spännande saker på gång. Vi har ett par intressanta livesessioner på gång snart. Och som alltid: ta hand om er själva.

Tills nästa gång: gå till djurparken och gör bara något roligt.