Hur man övervinner utmaningen med ett karriärbyte mitt i livet

Läs transkriptet:

Vi testar att transkribera våra poddar med hjälp av ett datorprogram. Ursäkta eventuella stavfel, eftersom boten inte har rätt 100 procent av gångerna.

John Tarnoff: Vi sitter fortfarande fast i en värld där alla framhåller cv:t som dokumentet, verktyget som ger dig jobbet, och du måste se till att ditt cv är helt perfekt. Det är ett föråldrat sätt att tänka.

David Rice: Välkommen till podden People Managing People. Vi har som mål att bygga en bättre arbetsvärld och hjälpa dig att skapa glada, hälsosamma och produktiva arbetsplatser. Jag heter David Rice och är din värd.

Min gäst i dag är John Tarnoff. Han är expert på karriärövergångar mitt i yrkeslivet och skapare av Mid-Career Lab. Vi ska prata om de utmaningar som människor möter när de måste ändra sin yrkesinriktning mitt i livet, och om vilka råd han har för att hitta nästa dörr att öppna.

Så John, välkommen!

John Tarnoff: Trevligt att vara här, David. Tack för att du bjöd in mig.

David Rice: Utmärkt. Vi pratar om karriärövergångar, och jag vill faktiskt börja lite med din egen, eftersom du kommer från underhållningsbranschen och sedan började arbeta med karriärcoachning. Berätta hur det var och hur du hittade din väg.

John Tarnoff: Det är en ganska kontraintuitiv karriärväg. Jag har inte den typiska bakgrunden för en karriärcoach. De flesta inom området kommer, av goda skäl, från personalarbete och rekrytering. Jag kommer från en annan uppsättning erfarenheter som jag tror är relevanta eftersom de handlar om motståndskraft.

Som du säger kommer jag från underhållningsbranschen, som klassiskt sett är en volatil bransch. Och jag tror att den var ovanligt och unikt volatil just när jag började där. Folk brukade titta på mig och säga: varför byter du jobb så ofta? Vad är det som händer i den där galna branschen?

Det är som: ja, så här är det, eller hur? Man försöker ständigt följa den amerikanska eller internationella publikens smak. Trender kommer och går. Man försöker förstå vad som händer. Folk kommer in. De spenderar mycket pengar. De misslyckas. De ersätts. Om du är en del av den ledningen blir du ersatt.

Så allt möjligt pågår. Det jag tycker är intressant är att resten av världen, på grund av den digitala revolutionen, har blivit mer lik underhållningsbranschen: accelererad, snabb, föränderlig och kastad fram och tillbaka, med många anställningar och många uppsägningar. Därför verkar de lärdomar jag fick om karriärmässig motståndskraft passa mycket bättre i dagens värld än tidigare.

Och jag startade en verksamhet inom karriärcoachning eftersom jag insåg att yrkesverksamma mitt i karriären, människor som närmade sig den sista delen av sitt yrkesliv, stod inför dilemmat: vänta lite, jag är i femtioårsåldern och folk försöker få mig att gå i pension. Jag har inget intresse av att gå i pension.

Jag har inte råd att gå i pension. Jag vill fortsätta arbeta i åtminstone tio eller tjugo år till. Vad är det som händer? Var finns jobben? Varför finns det åldersdiskriminering? Och här är vi nu.

David Rice: Vi befinner oss på en plats där vissa företag och sektorer fungerar så, eller hur? Och jag tror kanske att det här är en långvarig trend.

Alla är besatta av ungdom. De vill ha nytt blod. De vill ha nya idéer, särskilt inom teknik. Det är den typen av tänkande som råder. Och när du kommer upp i fyrtioårsåldern och arbetar inom dessa sektorer börjar du känna att du inte betyder lika mycket längre, eller att företagen inte längre letar efter personer som dig.

Berätta om det. Var befinner sig människor vid den här tidpunkten i livet, och vilka svårigheter går de igenom?

John Tarnoff: För mig börjar det med frågan: vad betyder erfarenhet? Och varför spelar erfarenhet någon roll? Det är en fråga som yngre chefer inte riktigt förstår, och det ska de kanske inte heller göra eftersom de inte har någon större erfarenhet.

Hur kan man förstå värdet av erfarenhet om man själv inte har så mycket erfarenhet? Jag förstår varför äldre människor tänker: jag har arbetat i den här branschen i tjugo år. Det borde räknas för något. I en värld som rör sig mycket snabbt, där färdigheter och affärsmodeller ständigt förändras, har din erfarenhet inte samma tyngd som den hade när företagen var stabila.

Så du måste verkligen höja nivån. Ja, du måste använda din erfarenhet och den är mycket värdefull, men du behöver tala om den på ett annat sätt. Du måste väva in den i ditt värdeerbjudande på ett mer uppdaterat sätt. Du vill inte leva på gamla meriter.

Du vill inte leva på berättelser om hur du brukade göra saker och var du lärde dig dem. Alla de lärdomarna är värdefulla. Du måste använda dem för att lösa dagens problem. Om du söker ett jobb och har turen att bli kallad till en intervju, bör du arbeta i intervjun med fokus på nuet.

Du bör verkligen intervjua företaget om vilka problem det har. Bekräfta din förståelse, som du har fått genom din research, av vad företaget fokuserar på och vad tjänsten kommer att innebära. Använd sedan hela din bakgrund för att erbjuda lösningar och i praktiken coacha dem genom intervjun kring hur du skulle prestera och hantera möjligheten.

David Rice: Innan detta pratade vi om brister i rekryteringssystemet. Jag vill veta vad du tycker inte fungerar med det vanliga sättet att söka och få jobb. Vilken är den stora lärdom du har fått när du pratar med människor och betraktar situationen?

John Tarnoff: Som inledning till svaret kan jag nämna att det finns en ny bok av Gary Burnison, vd för Korn Ferry. Boken heter “Släpp cv:t, få jobbet”. När chefen för ett av världens största rekryteringsföretag säger åt dig att släppa cv:t tycker jag att det är dags att lyssna.

Ändå sitter vi fortfarande fast i en värld där alla framhåller cv:t som dokumentet, verktyget som ger dig jobbet, och du måste se till att ditt cv är helt perfekt. Det är ett föråldrat sätt att tänka. Cv:t är fortfarande värdefullt, enligt min mening, som ett dokument att hålla sig till. Det är ditt uppföljningsdokument.

Om du är rekryterande chef och intervjuar fem personer i dag kommer du att ha deras cv:n framför dig för att påminna dig om vilka de är och fungera som ett stöd under samtalet. Men det är inte dokumentet som på rätt sätt kommer att representera hela spektrumet av vad du erbjuder och vad du kan göra.

Det är din LinkedIn-profil. Därför arbetar jag bland annat med mina klienter med att optimera deras LinkedIn-profiler för en modern värld, där cv:t bara är en pusselbit. En annan aspekt är att rekryterare är överbelastade. När man talar om det trasiga rekryteringssystemet handlar det helt enkelt om fullständig förvirring på grund av överbelastningen.

Och jag vet inte hur det verkligen ser ut med 250 sökande i genomsnitt per tjänst. Är det 500 sökande i genomsnitt per tjänst? Det kommer naturligtvis att variera från företag till företag och från tjänst till tjänst, men statistiskt sett har du uppenbarligen större chans att komma in på Harvard än att få ett jobb genom att bara skicka in en ansökan på nätet och hoppas att någon återkommer.

Det kommer de inte att göra, och de kommer definitivt inte att återkomma om du är över 40 eller över 50. Det finns en fördom där. De flesta som utför grovjobbet är yngre. Det har också gjorts intressanta studier om den bekräftelsefördom som finns i rekryteringssystemet. De flesta rekryterande chefer och rekryterare söker omedvetet personer som liknar dem själva.

Det kan handla om samma ålder, samma bakgrund, samma etnicitet eller vad det nu är. Det är det här du har att hantera. Om du är äldre kommer du att befinna dig i utkanten av det som känns bekvämt för dem. Det här är några av aspekterna. Jag tycker att det finns mer att säga om det trasiga rekryteringssystemet, men låt oss komma in på AI.

AI gör det ännu mer trasigt eftersom det tar bort substansen i kontakten och samspelet mellan riktiga människor och överlåter det till AI. Det gäller att formulera och skicka in ditt cv, men också arbetsgivarens granskning av cv:t och till och med intervjuer som genomförs med AI-botar.

Var finns möjligheten för kandidaten att ha direkt kontakt med en människa, den människa som kandidaten ska arbeta med? Jag förstår överbelastningen och att vi behöver system för att på något sätt hantera den, men samtidigt är det en röra.

David Rice: Vi befinner oss vid en punkt där mycket av sammanhanget går förlorat. Det har blivit väldigt svårt att i cv:t beskriva sammanhanget kring din erfarenhet på ett sätt som fortfarande är lätt att ta till sig.

John Tarnoff: Och på ett sätt som inte sorteras bort av det system som följer upp ansökningar eller av rekryteraren som ägnar tio, sju sekunder åt ditt cv och letar efter nyckelord.

För övrigt är färdigheter bra, men färdigheter kan bytas ut. Färdigheter förändras. Om du anställer människor enbart utifrån färdigheter kommer du att behöva byta ut dem nästa år, eftersom deras färdigheter kommer att förändras. Om de saknar karaktär, utvecklingsinriktat tänkesätt, uthållighet, envishet och alla de karaktärsegenskaper som vi brukade kalla mjuka färdigheter, men som egentligen borde kallas kärnfärdigheter, kommer du att behöva byta ut dem eftersom de inte kommer att kunna hantera de förändringar som kommer och som de behöver anpassa sig till.

Du borde ha anställt någon som kanske inte hade alla färdigheter från början, men som var anpassningsbar, läraktig och utvecklingsbar och som verkligen kunde skapa framdrift i organisationen.

David Rice: Ja. Och personer med sådana mjuka färdigheter har ofta förmågan att bygga stora nätverk, och nätverkande är en stor del av att kunna byta riktning och hitta nästa möjlighet.

Men för personer som kanske inte är naturliga nätverkare, vilka enkla tips har du för hur de kan skapa kontakter och utveckla relationer som leder till andra möjligheter?

John Tarnoff: För det första: när människor säger att de är dåliga på att nätverka och frågar om de verkligen måste göra det, undrar de om det inte finns något trick för att söka jobb utan att behöva synas. Men nej, det finns inget trick. Du måste använda ditt nätverk. Du måste bygga relationer med människor. Du måste förlita dig på den personliga kontakten. Med det sagt förstår jag att många människor är introverta.

Jag är själv introvert. Jag är aldrig personen som säger: ja, ett nätverksevenemang, jag kan knappt vänta på att få gå dit. Samtidigt brukar jag säga att om du har en mycket tydlig bild av ditt värdeerbjudande, vad du älskar att göra, vad du gör bra och vad marknaden söker, kan du utveckla en presentation, i praktiken en form av uppdragsbeskrivning, kring det värdeerbjudandet som du känner dig bekväm med.

Om du känner dig bekväm med, eller till och med entusiastisk över, det du gör, det du vill göra och vart du vill ta din karriär, behöver du inte “nätverka”. Du behöver inte ställa de fåniga frågor som dyker upp vid ett påtvingat nätverksevenemang.

Du kan helt enkelt prata om det du älskar. Engagera dig utifrån det perspektivet. Du försöker inte få alla att knyta kontakt med dig och bli entusiastiska över det du gör. Du söker de få personer som är intresserade, och de få personer vars arbete du själv är intresserad av.

Du försöker bygga en gemenskap i den här processen. Det handlar inte om hur många visitkort du har eller hur många kontakter du har på LinkedIn. Det handlar om kvaliteten på kontakterna, deras förmåga att stödja dig och din förmåga att stödja dem. Det är så du bygger det hänvisningsnätverk som leder till det jobb du vill ha.

David Rice: Det är intressant att du talade lite om värdeerbjudandet. När man blir äldre måste man tänka annorlunda kring det och förändra hur man kommunicerar med intervjuare och hur man presenterar sig på LinkedIn. Vi vill alla tro att vi är uppdaterade om de senaste och mest avancerade trenderna och teknikerna.

Du vill positionera dig för att konkurrera, men du måste vara tydlig med vilket värde du kommer att bidra med, och det utvecklas. Berätta hur man identifierar det, förstår var man befinner sig i karriären och hur man bör positionera sig när man talar med människor eller presenterar sig.

John Tarnoff: Enligt min mening finns det tre delar i en framgångsrik karriärhantering. Vi talade tidigare om nätverkande och om det jag kallar superkraften: idén att du verkligen ska fokusera på de färdigheter, erfarenheter, värderingar och insikter som du bidrar med i ditt arbete. Du ska ha ett helhetsperspektiv på din yrkesidentitet.

Om du kan definiera och formulera detta tar det lite tid. Du bör reflektera över det. Jag ber alla mina klienter att börja skriva dagbok varje dag. Det ska vara något av ett fritt flöde av tankar, där man fångar idéer och frustrationer och utvecklar en dialog med sitt undermedvetna för att verkligen nå fram till det som är äkta hos en själv.

Det är dessa egenskaper som kommer att särskilja dig från konkurrenterna. Det är det superkraften gör. När du väl har definierat den ger den dig hävstång att gå ut och få kontakt med människor, eftersom du har något att prata om. Precis som med nätverkande söker du de personer som du får kontakt med, inte nödvändigtvis alla.

Det är den gamla marknadsföringsfrasen: om din produkt är till för alla är den egentligen till för ingen. Du vill hitta de personer som specifikt känner igen sig i det du erbjuder. Du vill bygga din presentation, ditt värdeerbjudande, utifrån den interaktion du får med dessa människor och de samtal och informationsmöten du kommer att ha med dem.

En kommentar om jobbintervjuprocessen: med mer erfarenhet och större kompetens bör du intervjua företaget lika mycket som företaget intervjuar dig. Det handlar inte längre om att säga: snälla, jag behöver ett jobb. Det handlar om att säga: vänta lite, om jag ska lyckas här vill jag försäkra mig om att alla mina kriterier är uppfyllda.

Jag läste en artikel i morse om en kvinna på Medium som berättade om sin erfarenhet av ett företag som var katastrofalt. Hon var där i kanske mindre än sex månader och slutade, men berättade hur hon ignorerade varningssignalerna när hon började på företaget.

Hon blev så bländad av den bild företaget förmedlade att hon inte uppmärksammade fakta kring jobbet. Bland annat hade fyra personer haft den tjänsten under de föregående 18 månaderna. Vad säger det dig? Utöver nätverkandet, hänvisningsnätverket och samspelet mellan superkraften och de människor som delar ditt sätt att tänka bör du också definiera dig som en opinionsbildare, särskilt om du har erfarenhet.

Det är ytterligare ett sätt att särskilja dig. Det kan handla om att engagera sig på LinkedIn, utanför nätet, i yrkesorganisationer, genom undervisning vid sidan av, genom att skriva en blogg eller genom att ha en profil på Medium eller Substack. Du kanske gör en podd, som du och jag gör här.

Du ska kunna uttrycka tydliga särskiljande egenskaper. Du ska stå upp för det du står för i ditt arbete, så att människor får en bild av hur du tänker och vem du är utöver det jobb du har, men inom ditt yrkesområde. Hur strategisk är du? Är du någon de vill ha med på ett möte? Är du någon de vill ringa in för att delta i beslutsprocessen?

Det ger dig möjlighet att som opinionsbildare använda några av de värdefulla färdigheter som du kommer att använda i vilket jobb du än söker. Dessa tre delar bildar tillsammans ett svänghjul som blir allt mer produktivt. Du engagerar dig i det värde du uttrycker och erbjuder genom ditt värdeerbjudande och förbättrar och förfinar det genom samtalen och relationerna du bygger med din gemenskap.

Och sedan, återigen, genom det engagemang och den räckvidd du bygger. Du skapar en känsla av förtroende och expertis genom ditt opinionsbildarskap.

David Rice: Du befinner dig nu i de tidiga stadierna av att utveckla det du kallar Mid-Career Lab. Jag vet att det fortfarande är tidigt, men berätta om dina mål och vad du hoppas uppnå.

John Tarnoff: Tack för att du frågar. Jag tror att det är ett uttryck för det som händer i vår värld i dag, nämligen sökandet efter gemenskap. Vi vill inte bara ta emot information och instruktioner från en enda betrodd källa, utan också kunna engagera oss med andra människor som befinner sig på samma väg som vi. Livet och tekniken ger oss sådana möjligheter i dag.

Jag kände därför att det är bra att prata i en podd, ha en blogg och dela saker på LinkedIn, men att få människor att engagera sig med varandra verkligen gör skillnad.

Mid-Career Lab är en gemenskapssida som jag startade för att få människor att prata med varandra om sina karriärfrågor, framgångar och utmaningar och lära av varandra. Jag vill fungera som en vägledare och försöka hjälpa till att styra samtalen, men jag vill att människor ska lära av varandra och hjälpa sig själva så att vi tillsammans kan hitta lösningar.

På så sätt kan jag lära mig mer om hur människor hanterar dessa galna tider. Det är tanken.

David Rice: Utmärkt. Innan vi avslutar vill jag ge dig möjlighet att berätta lite mer om var människor kan få kontakt med dig, ta reda på mer om det du gör och följa hur Mid-Career Lab utvecklas.

John Tarnoff: Absolut. Jag tror att jag är den enda John Tarnoff på LinkedIn, så det är ett bra ställe att börja på. Sök bara efter mig på LinkedIn. Jag har också webbplatsen johntarnoff.com. Du hittar mig även på midcareerlab.com, som är gemenskapens landningssida. Gå gärna in och utforska den. Det var allt. Jag är mycket lätt att få kontakt med.

David Rice: Det sista är att vi har en liten tradition här i podden där gästen får ställa en fråga till mig. Så jag lämnar över till dig. Du kan fråga vad du vill.

John Tarnoff: Absolut. Jag har sett fram emot det här. David, jag noterar att du har lite grått i skägget. Hur hanterar du att vara yrkesverksam mitt i karriären? Hur går det?

David Rice: Det är en utmaning. Jag tänker inte ljuga. Om man arbetar med medier blir AI en allt större del av det vi gör varje dag. Vi befinner oss hela tiden i ett läge där jag frågar mig: är det bra att förenkla det här?

Vi har länge försökt förenkla saker inom medier och anpassa dem till en kortare uppmärksamhetstid. Jag vet inte om det verkligen har tjänat någon. Man ser vilken nivå diskussionen har nått som nation kring alla viktiga frågor, egentligen kring allt.

Man ser hur vi reagerar på allt som händer i världen. Jag vet inte om det nödvändigtvis hjälper oss. På ett etiskt plan, bör vi fortsätta att förminska allt till småbitar när saker är komplicerade och behöver nyanser och sammanhang?

Vi befinner oss i ett mycket intressant läge, särskilt eftersom vi alla vet att korta videor och liknande har blivit populära. Det finns nu miljontals olika innehållstyper och miljontals olika sätt att dela upp saker.

Vi måste bli bättre historieberättare för att kunna förmedla allt sammanhang och alla nyanser i lättillgängliga delar och i alla dessa format, och få det att hänga ihop. Det här är en av de mest utmanande tiderna, tror jag, och det ska bli intressant att se hur det utvecklas.

Som någon som har varit med länge är det fascinerande att se hur branschen reagerar på varje förändring, eftersom jag känner att vi är dåliga på att lära oss av våra erfarenheter. När man blir äldre tänker man: jag vill inte slösa bort en massa tid. Jag vill lära mig mina läxor och använda dem. Det är något jag följer med intresse.

John Tarnoff: Det vore fantastiskt om det fungerade som i Matrix och man bara kunde sätta in skivan och lära sig: jag kan kung fu.

Det vore verkligen fantastiskt. Jag tycker mycket om det du säger och jag hör verkligen din oro, och jag håller med om problemet. En sak jag vill lyfta, utifrån min bakgrund inom produktion samt film och tv, är att det finns något med berättande i serieform som jag tror passar in här.

Vi är vana vid att titta på tv-serier, eller hur? Och om vi fastnar för en tv-serie är vi fast. Jag tycker att tv-serier har utvecklats till en fantastisk berättelseinstitution där man verkligen kan berätta långa historier, historier i romanlängd, under en säsong eller två eller tre säsonger.

På ett sätt som aldrig varit möjligt tidigare. Människor tittar på långvariga program som pågår i många timmar. Det kräver en betydande uppmärksamhetstid, men människor lägger ner timmarna. Jag tror att det finns en vilja. Jag tror att det är vårt ansvar som skapare och historieberättare att hitta den seriella kroken, hitta den berättelse och den vinkel som fortsätter att fånga vår publik och kanske skapa cliffhangers i slutet av ett avsnitt som knyter an till något som kommer senare eller något annat som finns där ute.

Det är mer än att bara säga: om du gillade den här videon, klicka här för mer. Det fungerar inte. Det försvinner bara ut i tomma intet.

Det är nästan som, även om det här är dåligt, att kunna säga: om du vill se nästa steg i det här, klicka här för att se vart det leder. Det är i alla fall ett ämne för en helt annan podd, är jag säker på. Men för mig skulle det vara ett sätt att börja hantera det här.

David Rice: Ja, jag håller med. Det handlar om att det inte behöver finnas på en enda plattform. Delarna kan bygga vidare på varandra, och att förstå det och lista ut hur allt hänger ihop är en stor del av det.

John, tack för att du kom hit i dag. Det här var fantastiskt.

John Tarnoff: Ja, det var väldigt roligt att prata med dig, David. Tack så mycket.

David Rice: Utmärkt.

Till sist, lyssnare: om ni inte redan har gjort det, gå till peoplemanagingpeople.com/subscribe och registrera er för nyhetsbrevet. Ni får alla möjliga insikter, knep och tips samt alla dessa poddar direkt i inkorgen. Håll också utkik efter vår kommande evenemangsserie. Vi har några spännande saker på gång i år som vi ser fram emot. Så ta gärna en titt.

Tills nästa gång: om det är kallt där ni är, håll er varma. Annars, ta hand om er.