Så älskar du ditt arbete (och hjälper ditt team att göra detsamma)

Läs transkriberingen:

Vi provar att transkribera våra poddar med hjälp av ett datorprogram. Ursäkta eventuella stavfel eftersom boten inte har rätt 100 procent av tiden.

Becca Banyard: Tänk om du kunde vakna varje morgon och känna dig entusiastisk inför att gå till jobbet? Många av oss tillbringar större delen av vår vakna tid med att arbeta, men hur många av oss älskar verkligen det vi gör? Är det ens relevant att älska sitt arbete på en arbetsmarknad där uppsägningar är så vanliga?

Välkommen till podden People Managing People. Vårt uppdrag är att skapa en bättre arbetsvärld och hjälpa dig att bygga glada, hälsosamma och produktiva arbetsplatser. Jag heter Becca Banyard och är din värd.

Min gäst i dag är Jen Dary, grundare av Plucky, ett företag som erbjuder ledarskapscoachning och utbildning för nya chefer – sådant som i grunden hjälper dig att lära dig att arbeta med andra människor. Jen berättar om sin egen resa mot att hitta mening i arbetslivet och delar med sig av de lärdomar och råd hon fått på vägen. Lyssna vidare för att lära dig hur du kan älska det du gör och hjälpa dina medarbetare att göra detsamma.

Hej Jen! Välkommen till programmet.

Jen Dary: Tack så mycket, Becca. Hej alla som lyssnar. Trevligt att träffa er.

Becca Banyard: Det är så roligt att ha dig här i dag. När jag har en gäst i programmet är det vanligtvis första gången jag träffar personen. Men vi träffades faktiskt för ett tag sedan när du gästade vår systersajt, thedigitalprojectmanager.com. Jag tyckte verkligen om ditt samtal med Galen och ville därför gärna ha med dig i programmet.

Tack så mycket för att du är här i dag.

Jen Dary: Tack för att jag fick komma. Det är första gången jag gästar ett systerprogram, så det är väldigt intressant. Jag antar att ni har många lyssnare som följer båda programmen.

Becca Banyard: Det tror jag att vi har. Ja.

Jag skulle gärna vilja lära känna dig lite bättre. Innan vi går in på dagens ämne – de avvägningar medarbetare gör för att få ett arbete de verkligen älskar – kan vi börja med att prata om dig. Berätta om dig själv, vad du brinner för och hur du startade företaget Plucky.

Jen Dary: Absolut. Jag bor utanför Washington DC, i Arlington i Virginia. Jag har två söner som just nu är sju och tio år gamla, en valp och en katt, och jag har en man. Plucky är företaget jag startade för nästan tio år sedan.

Senare i höst har det gått tio år. Plucky är ett företag inom ledarskapscoachning och rådgivning. Jag skulle säga att lite mer än hälften av min tid går till individuell coachning, antingen med ledare eller blivande ledare. Resten av tiden undervisar jag bland annat i en kurs som heter ”Så nu är du chef”, vanligtvis fyra eller fem gånger om året.

Den riktar sig till personer som befinner sig inom sina tre första år som chef, ungefär. Jag har också tagit fram några olika produkter för chefer. Dessutom undervisar jag mycket i andra sammanhang, exempelvis vid lunchföreläsningar, i små grupper och liknande. En del av anledningen till att jag grundade Plucky var att jag arbetade internt på en byrå i New York och ansvarade för medarbetarutveckling. För tio år sedan såg marknaden väldigt annorlunda ut när det gällde vad vi förstod med professionell utveckling.

Ingen hade en coach. Det var mer: ”Jaha, du har en budget för professionell utveckling – köp en bok.” Och man svarade: ”Okej.” I dag har världen lyckligtvis förändrats lite, så det finns mycket mer stöd tillgängligt för personer som arbetar internt i organisationer. Man ser också olika budgetar för varje individ, och det blir nästan som en typ av förmån.

Du får sjukförsäkring här, och dessutom får du möjlighet att gå på en konferens eller hitta en coach. Därför är jag faktiskt glad att coachning är mer etablerat i dag än när jag började, även om jag förstås inte är lika omstörtande, om man så vill, som det brukade vara 2013.

Becca Banyard: Fantastiskt. Tack för att du berättar lite om dig själv och ditt företag.

Vi befinner oss på en arbetsmarknad där många tyvärr blir uppsagda. Vad gör man i den situation vi befinner oss i om man inte älskar sitt arbete?

Jen Dary: Jag tror att det pågår en sorts algoritm i en anställningssituation. På ena sidan har du ett företag som har, låt oss säga, en roll och en budget som kan användas för att betala för rollen, samt en tidsplan för när personen behöver börja – eller, om personen redan är anställd, en pågående situation.

Vi har en plats att fylla och du som medarbetare fyller den. På andra sidan finns en medarbetare som har en motivation, en kompetensuppsättning och förmodligen också en budget som personen behöver hålla sig inom. På så sätt finns det ett slags samarbete eller överenskommelse mellan de två, vad jag väljer att kalla, enheterna eller parterna.

Ett företag och en medarbetare. I bästa fall passar de ihop. Och saker händer. Företag utvecklas och människor utvecklas. Det är därför möjligt att ett företag förändras och säger: ”Oj, vi anställde dig som junior, men den rollen finns faktiskt inte längre. Vi arbetar inte längre med den produkten, så vi kan inte anställa dig längre. Hej då.”

Eller så kan medarbetaren säga: ”Tack för den trevliga tiden, men jag vill faktiskt gå någon annanstans och tjäna dubbelt så mycket.” Den här serien av att mötas och sedan skiljas åt är för mig egentligen vad en karriärväg är. När som helst kan någon av sidorna säga: ”Det här fungerar inte längre för mig”, av en miljon olika skäl som ryms i det jag just beskrev.

Just nu befinner vi oss i en situation där företagen i stor utsträckning tar initiativ till den här typen av separation. Förra året var det precis tvärtom. Då slutade människor eftersom de fick bättre eller mer intressanta arbeten. Förra året befann vi oss på en helt annan arbetsmarknad, som i hög grad var kandidaternas marknad, särskilt inom teknik.

Människor gick hela tiden på intervjuer och vidare till andra arbetsplatser. Anledningen till att jag tar upp det är att frågan ”Vad älskar jag att göra på jobbet?” eller ”Älskar jag mitt arbete?” är relevant hela tiden, oavsett hur lågkonjunkturen eller arbetsmarknaden utvecklas. Ur mitt perspektiv kommer det därför att finnas upp- och nedgångar när det gäller när man kan ta en risk för att bättre hitta eller anpassa sig till ett arbete man älskar.

Det kommer också att finnas perioder i livet när man måste betala sitt bolån. Då stannar man kvar. Just nu råkar vi befinna oss i den nedåtgående delen av den här berättelsen, men jag tror inte att det kommer att vara för evigt. Jag tror definitivt att människor fortfarande kan älska det de gör, även i de små detaljerna under den där timmen när man tänker: ”Hur skulle jag kunna älska att göra det här?”

Kärlek är också ett väldigt stort verb här, eller hur? Hur kan jag uppskatta, känna mig tillfredsställd av, njuta av eller samarbeta kring något? På något sätt finns det alltid möjligheter till det.

Becca Banyard: Om någon befinner sig i den situationen och tänker: ”Jag vill älska det jag gör, men jag älskar inte det jag gör just nu. Vad vill jag göra och hur uppnår jag det?” Var börjar man ens? Vad rekommenderar du?

Jen Dary: Herregud. Det här är den stora frågan om självrannsakan, eller hur? Vem är jag i världen? Jag tror att det var därför jag startade Plucky. För att återknyta till det jag berättade tidigare: efter att jag fått min första son drabbades jag av förlossningsdepression. På ett märkligt sätt gjorde det möjligt för mig att varje dag fråga: ”Varför finns jag på planeten?”

Vad är min grej? För er som lyssnar kanske ni befinner er mer på den andliga sidan av skalan, eller är mer trosbaserade. Eller så befinner ni er i andra änden och tänker mer matematiskt. Men det spelar egentligen ingen roll. Man kan fråga: ”Varför finns jag på planeten?” Antingen: ”Vilket syfte har lagts framför mig?”

Eller utifrån matematiken i var jag gick i skolan, vad jag studerade och hur mycket pengar jag behöver för att leva: ”Vad blir resultatet av det?” Jag tycker att alla borde ställa sig frågan: ”Varför finns jag på planeten?” Sedan borde vi gå ut och äta middag och diskutera det, för det är det enda som betyder något för mig när jag pratar med människor.

Det finns så många saker som försöker övertyga oss om svaren på den frågan: vad våra föräldrar gjorde, samhällets förväntningar, vad våra lärare uppmuntrade oss att göra eller vilket kön vi har. Många saker bygger antaganden kring detta, men bara du som individ kan säga: ”När jag gör den här typen av arbete känner jag en resonans och vibrerar nästan, eftersom jag älskar det så mycket.”

Det ger energi. Och det kan aldrig påtvingas utifrån. Det första jag skulle säga är därför att du bör ställa frågan till dig själv. Om du har ett nätverk av betrodda vänner eller kollegor, en coach eller en terapeut kan du fråga dem: ”Vad tror du?” Så länge du har en sund känslomässig gräns och inte måste hålla med om allt de säger kan det också vara ett roligt sätt att samla in information.

Men för att hitta fram till ett arbete du älskar kan du inte svara autentiskt på den frågan utan att först ha ställt den till dig själv. Vad älskar jag? Vad får mig att känna resonans? Du kan titta tillbaka på tidigare roller eller delar av tidigare roller och fråga: ”När kände jag mig mest tillfredsställd? Var det när jag arbetade nära kunder?”

Var det när jag satt tyst och arbetade ensam vid skrivbordet? Var det när jag löste problem varje dag? Var det när jag ledde människor på en rundtur på campus under studietiden? Vilka av de berättelserna och anekdoterna väcks till liv som tillfällen då du verkligen kände dig tillfredsställd? Och vilket mönster ser du?

Var du alltid tillsammans med människor? Var du alltid på resande fot? Tjänade du nästan inga pengar men drevs av ett uppdrag? Tjänade du mycket pengar? Människor bär på mycket information inom sig som vi glömmer att undersöka, och därför tror jag att det är en viktig del av själva frågan.

Becca Banyard: Så bra. Jag vill gärna veta lite mer om din egen självrannsakan som ledde dig till Plucky. Hur såg den ut?

Jen Dary: Jag har en övning som alla som går min chefsutbildning får göra. Jag kallar den ”jobb och verb”. Den bygger bokstavligen på ett dagboksinlägg jag skrev när jag gick igenom förlossningsdepressionen och funderade. Jag ber alla skriva en mycket lång lista över alla arbeten de någonsin haft.

Ungefär det jag pratade om nyss. Det kan även vara barnvaktande under gymnasiet, volontärarbete eller vad som helst. Bredvid varje arbete skriver du din favoritdel av arbetet och börjar med ett verb. Ett klassiskt exempel jag brukar ge är att jag arbetade på en bondgård under sommaren när jag studerade, och min favoritdel var att lära barn att mjölka kor.

Ni ser att jag börjar med ordet ”lära”, som är ett verb. Sedan går man igenom listan och räknar sina verb. Till sist plockar man ut ungefär de tre vanligaste. Mina tre vanligaste verb var leda, knyta kontakter och skriva. Det jag visste var att om jag valde att återvända till mitt arbete, där jag var föräldraledig, borde jag förespråka arbetsuppgifter som gav mig möjlighet att leda, knyta kontakter och skriva.

Jag var inte alls långt ifrån det. Det var redan en stor del av min roll, men jag visste att de här verben och handlingarna skulle ge mig tillfredsställelse. Om jag valde ett annat arbete borde jag leta efter ansvarsområden och arbetsbeskrivningar som gjorde det möjligt för mig att göra de tre sakerna: leda, knyta kontakter och skriva.

Om jag mot all förmodan startade ett eget företag borde det förmodligen vara ett företag som bjöd in mig att leda, knyta kontakter och skriva. Jag berättar det här eftersom alla som lyssnar kan göra övningen. Den hjälper mig ibland när jag har låg energi eller känner mig lite utbränd. Då kan jag alltid fråga: ”Vänta lite. När ledde jag senast? När knöt jag senast kontakt med någon, och när skrev jag senast?”

På de sätten hjälper övningen mig att återfå energi. Jag känner att hela det här samtalet avslöjar någon sorts matematisk algoritm, trots att jag är en extremt social och känslomässig person. Men ibland kan det vara svårt att hålla fast vid det känslomässiga, själsliga eller mer svårgripbara.

För mig är det hjälpsamt att något blir konkret. När jag kan återvända till just de tre orden hjälper det mig att känna mig bättre rustad att uppskatta det jag gör och den möjlighet jag har. Det har uppenbarligen också utvecklats till ett företag där jag verkligen blomstrar.

Som en parentes kan jag säga att förra året var särskilt utmattande för mig. På hösten kände jag att något inte stod rätt till, men jag kunde inte förstå vad. Jag tror att en del av det handlar om att man efter nästan tio år tänker: ”Jag har ingen chef. Ingen lägger ut en karriärväg framför mig. Ingen höjer min lön om jag inte gör det arbetet själv.”

Vart är jag på väg? Jag vill därför säga helt öppet till alla som lyssnar att även efter ett decennium i det egna företaget – drömjobbet där man älskar allt och allt är så glänsande – kan man fortfarande ha de här frågorna. I år arbetar jag alltid fyra dagar i veckan för Plucky. Den femte dagen skriver jag. Just nu går jag en kurs i skönlitterärt skrivande och skriver alla möjliga roliga essäer och annat. Det har varit väldigt tillfredsställande, och jag befinner mig mentalt på en mycket bättre plats än för ungefär sex månader sedan.

Becca Banyard: Det är så roligt att höra. Jag älskar att höra att det är det du gör. Din övning låter så praktisk och användbar, inte bara för att hitta det man älskar att göra utan också för att fortsätta älska det man gör och skapa långsiktighet i karriären. Så häftigt. Jag har aldrig hört talas om den förut.

Jag är nyfiken eftersom vi kan göra så många avvägningar i arbetslivet. Vi kan titta på ekonomisk trygghet, möjligheten till karriärutveckling, arbetsmarknaden och vilka jobb som finns, balansen mellan arbete och privatliv och hur vi känner inför frågan: älskar vi vårt arbete?

Känner vi oss tillfredsställda? Vilka avvägningar har du gjort? Vad har du tittat på och sagt: ”Det där är egentligen inte viktigt för mig”, eller ”Det där är viktigt”? Och hur balanserar du det med att älska det du gör?

Jen Dary: Jag kan använda min egen situation som exempel, även om det naturligtvis finns vissa underliggande principer.

Jag ansluter mig till idén om säsonger när det gäller i princip vad som helst, men vi kan prata om karriären just nu. Det kommer att finnas olika säsonger i din karriär och du kommer att längta efter olika saker. Tidigare i karriären söker du förmodligen erfarenhet och kanske en social del i arbetet.

Du kanske går ut med vänner efter jobbet och har ett aktivt socialt liv. Så småningom kan säsongen övergå i något som: ”Okej, nu behöver jag faktiskt stabilitet” eller ”Jag behöver pengar för att försörja min familj” eller något liknande. Inget av svaren under de olika säsongerna är fel.

Det är förväntat att en person kommer att behöva olika saker av sitt arbete under livet. Du kommer inte alltid att behöva samma sak eftersom människor är komplexa och förändras. När jag ser tillbaka på Pluckys senaste tio år har det varit en fin balansgång i rollen som förälder. Jag startade Plucky precis när jag fick barn, när min son var tio månader.

Det är därför svårt att föreställa sig Plucky utan att jag samtidigt varit förälder. Jag har varit den huvudsakliga personen som stannat hemma ett par dagar i veckan med barnen och så vidare. Ett konkret exempel är när vi flyttade från New York till Kalifornien och min son var ungefär 18 månader. När vi först kom dit tänkte vi: ”Okej, låt oss ordna barnomsorg tre dagar i veckan.”

Det var så jag hade arbetat, men vi hittade bara barnomsorg två dagar i veckan. Under ungefär åtta månader drev jag därför Plucky två dagar i veckan. Sedan fick jag in honom fler dagar och drev Plucky tre dagar i veckan, och sedan fick jag ett barn till. Då var jag borta från Plucky ett tag. Det jag behövde från Plucky var utrymme att experimentera och någon form av inkomst, men min utveckling i karriären gick verkligen hand i hand med min utveckling som förälder.

För den som lyssnar och inte har barn kan det handla om många andra saker: familjemedlemmar du tar hand om, volontärmöjligheter eller något annat. Vi balanserar alla något, eller hur? För mig gick arbetet hand i hand med föräldraskapet när barnen var små.

Lyckligtvis blev barnen äldre och jag kunde resa lite mer. Då blev arbetet också en spännande tid då jag kunde resa runt i landet och tillbringa tre nätter någonstans med att undervisa i en kurs.

Det blev min egentid. Jag fick träffa vänner och gå ut och äta några gånger. Arbetet var därför också mycket socialt under den perioden, och jag älskade den tiden. I dag känns arbetet stabilt. Det är också platsen där jag experimenterar och tänker: ”Vad borde finnas i världen? Varför skapar jag inte en kortlek som hjälper människor att coacha varandra?”

Okej, låt oss prova. På ett sätt är det som ett konstprojekt. Vad mer borde finnas? Men jag är inte orealistisk. Jag pratar med människor hela dagarna. Jag coachar och undervisar dem. Därför lyssnar jag efter de underliggande trådarna i vad som skulle kunna vara hjälpsamt i världen. Jag skapar inte bara konst för konstens egen skull.

Samtidigt ger arbetet mig stabilitet så att jag kan skriva och prova andra kreativa uttryck just nu. För er som lyssnar tror jag alltså att det handlar om säsonger. Jag har behövt olika saker från Plucky, även om innehållet i mitt arbete i stort sett alltid har varit detsamma.

Becca Banyard: Tack för att du berättar. Jag skulle vilja se på det från en ledares perspektiv och höra dina tankar. Vilket ansvar har ledare för att skapa en miljö där människor tycker om att arbeta, och för att hjälpa medarbetarna att trivas med sina jobb?

Jen Dary: Jag såg din fråga i förväg och tänkte mycket på den i morse.

Jag tycker att det är intressant att ersätta ordet ”älska” med ”göra”. Hur hjälper ledare människor att älska sitt arbete? Om vi ersätter det med: ”Hur kan ledare hjälpa människor att utföra sitt arbete?” Jag tror faktiskt inte att man kan få någon att älska något. Det måste komma från individen själv.

Som jag sa tidigare behöver individer själva identifiera vad som motiverar dem och vad de tycker om att göra. Många människor skulle just nu älska att kunna utföra sina jobb utan politik, utan att slå i ett tak och med stöd från en chef eller senior ledare som inte alltid är för upptagen.

En person som faktiskt kommer dit och inte bara hanterar saker, utan bokstavligen leder, undervisar, coachar, upplever, går igenom saker, hanterar konflikter och är transparent. Allt det där som ledarskap innebär. Vi har många ledare, särskilt på toppen, som realistiskt sett ibland inte har tid för den typen av arbete. Men de undviker också det så mycket de kan eftersom det är svårt.

Jag vet det. Jag vet verkligen det. Jag tror att medarbetare skulle älska att kunna göra sina jobb – de jobb de anställdes för att göra. De är kompetenta människor. De vill komma in och få möjlighet att göra det. Ibland innebär det att göra sitt jobb förändring, vilket kan vara hotfullt för en organisation eller för dess ledare.

Men jag tror verkligen, särskilt i en värld efter covid där många arbetar på distans och där arbete och hem finns närvarande på olika sätt i människors liv, att människor hittar mycket mer mening utanför arbetet i dag.

Låt mig göra mitt jobb så går jag hem och älskar resten av livet. Jag vill på samma gång befria ledare från kravet att ständigt behöva motivera och inspirera människor. Visa dig i stället, gör arbetet, så kommer människor att uppskatta dig mer för det.

Becca Banyard: Vilket intressant perspektiv. Jag älskar det. Vad rekommenderar du då att en ledare gör för att hjälpa sina medarbetare att kunna utföra sina jobb?

Jen Dary: En väldigt bra fråga att ställa i ett enskilt samtal är: ”Vad hindras du av? Vad kan jag undanröja för dig? Eller vad behöver du tillgång till som du inte har just nu?”

Det kan vara information eller kanske Jira, vad som helst. Vad behöver du tillgång till som jag har tillgång till? Att ärligt ställa de frågorna, vara närvarande och vara en resurs i stället för bara en person i ett organisationsschema. För att hjälpa människor att arbeta vill du se till att de kan vara effektiva, att de har kommunikationskanaler och att de får relevant information.

Precis som när du tittar på en arbetsbeskrivning och säger: ”Okej, bra. Vad behöver den här personen?” Du behöver inte ens ha människan framför dig. Fråga helt enkelt: ”Vad skulle den här personen behöva för att leverera detta i tid, se till att kunden blir nöjd och så vidare?”

Du behöver inte ha personen framför dig. Ett användbart råd för vissa som lyssnar kan vara att innan du ens anställer någon ta fram arbetsannonsen och bredvid den skriva: ”Vad behöver jag göra som chef för att stödja att det här arbetet blir framgångsrikt?” Då försvinner alla nyanser kring att den anställda kanske är lite besvärlig.

Nej. Vi pratar hypotetiskt. Vad behöver en chef göra för att den här personen ska lyckas? Ibland blir det renare att tänka på det på det sättet.

Becca Banyard: Det är så bra och direkt användbart. Jag älskar det. Vi ska snart avsluta. Vilket råd har du till någon som just nu kämpar med att hitta en karriär där de känner sig tillfredsställda? Vilket råd vill du lämna dem med?

Jen Dary: En av de vanligaste sakerna som människor frågar mig om – både personer jag inte känner och personer i mitt nätverk – är: ”Hur blir jag coach?” Det är ”grejen”. ”Jag vill bli coach.” Och kanske borde du det. Jag försöker inte säga att människor inte borde bli det. Men ibland tänker jag sent på kvällen: ”Vill alla bli coacher?”

Man skulle kunna göra en hel psykologisk analys av den makt någon kan uppleva i tanken att vara den kloka äldre personen som coachar alla. Jag hoppas att ni vid det här laget förstår att jag inte ser mig själv på det heliga sättet. Jag tror faktiskt att människor oftare reagerar på en uppfattning om att jag har rätt arbete, att jag är en tillfredsställd och självsäker person, att det som får mig att lysa upp råkar vara det arbete jag gör. Det är en främmande sak.

Hur ofta träffar vi egentligen någon som är helt i linje med och inkopplad på det de borde göra? Det händer inte särskilt ofta. Ibland tror jag därför att människor blandar ihop mitt arbete med min inre överensstämmelse, om jag får uttrycka det så. Det de egentligen vill ha är glansen i att njuta av det de gör varje dag.

Jag återgår till början av vårt samtal, men jag tror att du måste fråga dig själv: ”Vad är min riktning?” Vad finns du på planeten för att göra? I vissa fall kan svaret handla om själva arbetet. Jag är projektledare, jag är organiserad och jag älskar att få saker över mållinjen.

Jag känner mig så stolt när vi avslutar något. I andra fall kan det handla om en viss grupp. Jag älskar att arbeta med barn. Eller så kan det handla om ett uppdrag. Jag älskar att arbeta inom vetenskap eftersom jag vill hitta ett botemedel mot demens. Det finns inte bara en mall för att förstå vad du älskar, men utgå från idén att du är en gåva till världen.

Det är faktiskt svårt att få barn, och alla där ute som funderar på det eller försöker vet att det verkligen är svårt. Oddsen är inte alltid på din sida. Om du ändå kom till världen, vad ska du göra med det? Jag vet att frågan kan kännas lite hal och Oprah-aktig, men jag bryr mig verkligen inte.

Det är det enda jag tycker om att prata med människor om. Jag överdriver lite, men jag tycker att vi borde ägna vår tid åt det.

Becca Banyard: Fantastiskt. Tack för det. Avslutningsvis har jag två frågor som jag ställer till alla mina gäster och som jag gärna vill höra dina tankar om. Den första är: vad tror du är det viktigaste som håller medarbetare nöjda på arbetsplatsen?

Jen Dary: Jag tror att mitt svar är människor. Om de tycker om dem de arbetar med blir allt mycket enklare. Jag menar inte bara personlighet, utan också förmågan att kommunicera och att ta upp något svårt. Att inte vara rädd för andra människor. Människorna är själva arbetet, eller hur?

Vi tog vår hund till hundträning och kvinnan skämtade om att det egentligen var människoträning, men hundarna befann sig i rummet. Det är människoträning. Vi håller alla på med det. Det är oss själva vi måste arbeta med och tillsammans med och bygga färdigheter kring. Det är inte koden eller designen. Det är människorna som är komplicerade eller fantastiska.

Becca Banyard: Okej. Nästa fråga. Vad behöver du personligen som ledare för att lyckas?

Jen Dary: Personligen behöver jag ventilationssystem.

Jag behöver stödpersoner som inte är personer jag arbetar med. Mitt företag är mycket litet, men jag behöver personer som jag kan säga till: ”Herregud, det här hände i dag.” Jag behöver någon som är en trygg plats för det. Jag brukar alltid coacha ledare att ventilera åt sidan och uppåt. Du kan alltså ventilera med kollegor och uppåt i organisationen, så att säga, men inte nedåt.

Om jag är chef och har ett frustrerande samtal med en annan avdelning ska jag inte ta med det till mitt enskilda samtal med en direkt underställd och säga: ”Vet du vad designavdelningen håller på med?” Det är verkligen inte professionellt. Städa upp, människor.

Bli vuxen. En stark ledare behöver ha någon form av resurs utanför arbetet där de kan vara ett barn en stund, vara arga utan att det påverkar eller får följdeffekter för alla andra de arbetar med. Det gäller verkligen även mig. Jag har haft perioder i livet då jag haft en coach och perioder då jag haft en terapeut.

Ibland behöver jag bara gå en promenad. Att ta väl hand om mig själv och mitt eget mentala tillstånd är definitivt den viktigaste ingrediensen för att jag ska lyckas.

Becca Banyard: Vilka fantastiska råd. Jen, det har varit ett stort nöje att ha dig med i programmet. Tack för att du ville vara med. Var kan personer som vill komma i kontakt med dig eller följa ditt arbete göra det?

Jen Dary: Min webbplats är beplucky.com. Ni kanske lägger in den i programanteckningarna. Vi finns på Instagram som @bepluckster. På LinkedIn kan ni söka efter Plucky eller efter mig. Och för att nämna det kan ni också mejla mig på hello@beplucky.com. Jag tycker om att höra vad människor arbetar med och jag är väldigt vänlig, så ni behöver inte känna er skrämda.

Jag är inte den kloka, gamla mystiska coachen. Jag är bara den vanliga kvinnliga coachen.

Becca Banyard: Fantastiskt. Jag älskar det. Tack så mycket för att ni lyssnade. Om ni tyckte om avsnittet får ni gärna lämna en recension och prenumerera för att få en avisering varje gång vi släpper ett nytt avsnitt. Om ni vill hålla kontakten kring allt som rör HR och ledarskap kan ni gå till peoplemanagingpeople.com/subscribe och gå med i vårt nyhetsbrevscommunity.

Tills nästa gång – ha en fantastisk dag.