Partiskhet vid anställning: De olika typerna och hur du hanterar den

Stay on the leading edge of leading with human-centric AI. Create a free account.

bias in hiring featured image

Du har sannolikt hört talas om partiskhet och, mer relevant när det gäller rekrytering, omedveten eller implicit partiskhet.

Du vet sannolikt också att partiskhet kan vara negativt eftersom den hindrar vårt beslutsfattande och får oss att fatta rekryteringsbeslut som blir fel för både organisationen och kandidaten.

Partiskhet tar sig många uttryck och, hör och häpna, vi är alla partiska på något sätt. Här går jag igenom de olika typerna av partiskhet och hur du kan minimera partiskhet i din rekryteringsprocess.

Vad är partiskhet egentligen?

Partiskhet innebär att man har uppfattningar om en individ eller grupp baserat på förutfattade meningar (stereotyper). Omedveten partiskhet innebär att vi har dessa associationer utan att vara medvetna om dem eller kunna kontrollera dem. Det är kanske därför du tror att du tycker bättre om en viss kandidat än en annan, trots att den kandidaten inte alls har rätt kvalifikationer.

I den här artikeln kommer jag att fokusera på omedveten partiskhet, även kallad implicit partiskhet, eftersom jag vill utgå från att alla som läser detta redan försöker dämpa sin medvetna partiskhet (eller explicita partiskhet) när det gäller rekrytering och försöker vara opartiska. 

Om du inte gör det kan den här artikeln ändå hjälpa dig att komma igång, men du har mycket mer arbete framför dig än någon som försöker motverka sin undermedvetna partiskhet. Att vara medvetet partisk innebär att någon diskriminerar avsiktligt, och det kräver ytterligare utbildning, exponering för situationer som bryter mot stereotyper och, ännu viktigare, viljan att förändras.

Om vi fokuserar på omedveten partiskhet, som sannolikt är den vanligare av de två, har jag dåliga nyheter. Du kan inte bli av med din omedvetna partiskhet! Det är något vi alla föds med – ett evolutionärt drag som hjälper oss att överleva.

Forskning har till exempel visat att tre månader gamla barn som huvudsakligen uppfostrats av kvinnor har en stark preferens för kvinnor framför män. Men självklart är dessa genvägar vi använder bara riktlinjer; de förändras när vi blir äldre och är långt ifrån alltid korrekta.

Det är dock inte bara mörker och elände! Du kan fortfarande motverka din omedvetna partiskhet och försöka upptäcka när den påverkar dig. Genom att säkerställa efterlevnad av rekryteringspolicyer kan organisationer minska partiskhet och skapa en mer jämlik rekryteringsprocess.

Du har redan tagit det första steget genom att inse att omedveten partiskhet förekommer och uppmärksamma att du vill vidta korrigerande åtgärder.

Typer av omedveten partiskhet och hur de tar sig uttryck

För att kunna motverka din partiskhet måste du först lära dig att känna igen de olika typerna av partiskhet och de sannolika orsakerna till att de uppstår. 

Här beskriver jag några av de vanligare formerna av partiskhet vid rekrytering och hur de tar sig uttryck i en situation.

Könspartiskhet

Den här verkar ganska enkel: att ha mer eller mindre positiva uppfattningar om en individ baserat på dennes kön. Men beroende på kulturen kan den vara otroligt svår att utrota.

Även om människor medvetet säger att de vill öka den könsmässiga mångfalden i sitt team kan de fortfarande uppvisa könspartiskhet under en intervjuprocess. Detta kan påverka båda könen, men ses oftare som partiskhet mot kvinnor.

I Västeuropa och Nordamerika har det till exempel funnits en könspartiskhet som bygger på föreställningen att kvinnor inte är bra på matematik. I Storbritannien brukade man exempelvis ersätta matematik och naturvetenskap med hemkunskap i flickskolor.

År 2022 hade en (kvinnlig) regeringsmedlem fräckheten att säga att ”flickor inte tycker om svåra matematikproblem”. På liknande sätt visade forskning från New York University att män oftare uppfattas som ”geniala” inom ämnen som naturvetenskap och teknik.

Samtidigt är skillnaden inte alls lika stor på platser som Iran, Egypten och i de flesta länder i Östeuropa (särskilt före detta socialistiska länder), och på vissa platser är den omvänd! 

Detta visar att det handlar om kulturellt förankrade föreställningar, och det är inte så att kvinnor av naturen är sämre på matematik och naturvetenskap (ironiskt nog var de första som arbetade med datorer alla kvinnor).

Utseendepartiskhet

Den här partiskheten grundar sig på någons utseende och kan återigen drabba alla kön och etniciteter.

Det innebär att bedömningen inte baseras på yrkesmässiga färdigheter, utan enbart på utseendet, och det är något otroligt subjektivt.

Det är välkänt att man hos vissa exklusiva modemärken måste vara ”konventionellt” attraktiv för att bli anställd, oavsett vilken rollen är.

Även att bära fel nagellack på en intervju (eller inte bära något alls) kan innebära att du inte får rollen, oavsett din expertis. Jag minns att när jag arbetade inom mode var en av mina kollegor tvungen att instruera kandidater om sådana saker.

Det är därför jag blir försiktig när rekryteringsansvariga säger saker som ”den här personen skulle vara ett bra ansikte utåt för vårt varumärke” eller ”de passar in i vår estetik och det intryck vi vill förmedla”. 

Det här är inte särskilt subtila antydningar om att deras fördomar visar sig, särskilt om de fattar ett snabbt beslut eller anställer någon utan urskiljbara färdigheter eller erfarenhet.

Åldersdiskriminering

Det här ses vanligtvis som föreställningen att äldre anställda inte är lika kompetenta som yngre, men jag har även sett det omvända.

Ålder är ingen indikator på färdighet eller talang, vilket innebär att du kan gå miste om en otroligt talangfull ung person eller en skicklig och erfaren äldre medarbetare, eftersom du inte uppmärksammar rätt saker – deras färdigheter och expertis.

På senare tid har jag sett detta döljas bakom svaret ”Jag är inte säker på att de är tillräckligt dynamiska för oss”.

Det här hörs ofta i nystartade företag i ett tidigt skede, där genomsnittsåldern tenderar att vara lägre och de nu behöver anställa ”de vuxna i rummet” med erfarenhet av att befinna sig där startupföretaget är på väg.

Många av dessa företag tror dock också att deras miljö är den mest arbetsamma och dynamiska, och att någon som kanske är betydligt äldre inte skulle passa in.

Det är klassisk åldersdiskriminering, eftersom det sannolikt inte finns några konkreta belägg för att personen inte skulle arbeta lika hårt som någon som precis tagit examen – om något kan de få mer gjort på kortare tid.

It starts with one signal.
Each week, AI Signal takes one meaningful shift in AI and helps people leaders understand what changed, why it matters, and what to consider next.
Get Free Access

Have an account? Log In

Tillskrivningsbias

Det innebär en tendens att förklara en persons beteende med personens karaktär i stället för med en situationsfaktor. Det tidigaste detta kan inträffa är vid granskningen av ett CV, där en hel mängd antaganden kan göras efter bara en snabb blick.

Det är också mycket vanligt under intervjuer, där varje liten ryckning och störning kan tolkas som ett misslyckande från kandidatens sida – särskilt i en tid då intervjuer på Zoom är vanliga.

Om kandidaten till exempel är fem minuter sen är det troligt att rekryteringsansvarig antar att personen helt enkelt inte är särskilt bra på tidsplanering, oavsett förklaringen.

Jag har själv varit i en situation där jag var den kandidaten, och anledningen till att jag var sen var att en kvinna hade svimmat på bussen och jag gav henne första hjälpen.

Jag hade planerat att vara 20 minuter tidig till intervjun, men när ambulansen kom var jag fem minuter sen. 

För en intervjuare som låter sin tillskrivningsbias färga sin uppfattning om mig är jag någon som helt enkelt är lat eller inte kan hantera sin tid.

För en intresserad intervjuare, som är villig att övervinna sin fördom genom att fråga vad som hände och genomföra resten av intervjun i god tro, skulle jag få chansen att förklara vad som hände (och de kan naturligtvis se att jag faktiskt har utbildning i första hjälpen, eftersom det står i mitt CV).

Affektheuristik

Det här är lite av ett samlingsbegrepp för alla mentala genvägar du kan ta under en intervju. Till exempel kan någon med synliga tatueringar inte vara en bra ekonomichef, men de kan bli en fantastisk designer eftersom de ”måste” vara kreativa.

Det låter dumt, men det kan hända och jag har sett det hända! Någon tycker inte om en person med ett visst namn eftersom deras ex har det namnet, eller så sa personen något som enligt en artikel i BuzzFeed är sådant som sociopater säger. 

De här mentala sprången var användbara när vi överlevde som tidiga människor, men uppgiften att anställa och sysselsätta någon är mer komplex och kräver därför mer än att bara överlevnadsinstinkten aktiveras.

Bekräftelsebias

Det är troligen den vanligaste fördomen i en rekryteringssituation. Det är när du fattar ett snabbt beslut (det kan vara någon av de andra fördomarna som spelar in) och sedan ägnar resten av rekryteringsprocessen åt att försöka bekräfta att denna fördom stämmer. 

Om vi tar åldersdiskriminering som exempel såg jag en gång en rekryteringsansvarig anta att en kandidat som var lite äldre inte var ”tillräckligt dynamisk” och därför ägnade intervjun åt att prata om hur ”intensiv” och ”snabbrörlig” miljön var och hur mycket den skulle kräva av personen i rollen. 

Det betonades så mycket att kandidaten faktiskt avbröt och frågade: ”Kommer det inte att finnas något stöd alls?”. Som en sidoanmärkning förekom ingen av denna betoning med andra kandidater som var påtagligt yngre.

Vi anställde ändå den mer erfarna kandidaten, men det fungerade inte eftersom fördomen fortsatte att genomsyra relationen även efter anställningen. Till slut fick personen sluta eftersom ”de aldrig visade sig vara tillräckligt dynamiska”, trots att deras resultat på papperet var utmärkta!

Haloeffekt och horneffekt

Det här är när du överdrivet fokuserar på de positiva (vid haloeffekten) eller negativa aspekterna (vid horneffekten) hos en kandidat – eller åtminstone det du uppfattar som de positiva eller negativa egenskaperna.

Detta kan leda till att vi inte undersöker kandidatens bakgrund tillräckligt grundligt, bortser från varningssignaler eller ser allt som en varningssignal, eller helt avfärdar en kandidat.

Jag kan inte säga hur många gånger jag har hört ”Åh, kandidaten är före detta Google-, Microsoft- eller Apple-medarbetare, så hen måste vara bra”. Måste hen det?

Exempelvis letade vi efter annonssäljare när jag arbetade på Twitch. Varenda kandidat som sökte från Google på nivån individuell medarbetare misslyckades eftersom de inte hade någon aning om hur man säljer.

Google behöver inte sälja annonser – alla andra försöker knapra åt sig av Googles annonsintäkter – så de utvecklar inte den konsultativa försäljningskompetens som krävdes för rollen. 

Det är därför man intervjuar och undersöker, eftersom man å andra sidan också kan hitta den där fantastiska säljaren som råkar arbeta på Google, så man vill inte anta något åt något håll!

Förväntningsankare

Detta är en mycket märklig typ av bias eftersom den ofta bygger på något som inte existerar. 

Det klassiska exemplet är när en rekryterande chef har en mycket tydlig bild av vem som måste ha rollen, och ingen annan än någon som motsvarar denna bild duger (det låter som några av dina vänner när de dejtar, eller hur?).

Det kan finnas hundratals andra kandidater som passar in och kan utföra rollen fantastiskt, men den rekryterande chefen har fastnat för vissa ytliga egenskaper.

Exempelvis var det dags att undersöka saken när en rekryterande chef kom till mig med en arbetsbeskrivning som hade 15 punktlistor under kraven. 

När jag började ställa frågor blev det uppenbart att de förväntade sig inte bara vissa färdigheter hos kandidaten, utan även en viss bakgrund, expertis och attityd (jag är förvånad över att de inte specificerade ögonfärg vid det här laget).

Som exempel: varför skulle det spela någon roll om en senior kandidat med 15 års erfarenhet hade studerat vid Oxford eller Cambridge? Vid den här punkten i karriären är det högst irrelevant, men det var detta förväntningsankare som den rekryterande chefen utgick ifrån.

Som en generell regel bör du försöka minska dem till cirka 5 krav, så att människor vet vad ni verkligen letar efter och värdesätter hos en kandidat.

Närhetsbias (likhetsbias)

Detta bygger på något som du har gemensamt med en kandidat – kanske gick ni i samma skola eller tycker båda om en viss typ av musik. 

Detta kan skapa en känsla av bekantskap med kandidaten, vilket kan vara positivt, men det bör inte vara det enda som ligger till grund för ditt beslut.

Jag har ofta sett detta i praktiken när rekryterande chefer anställer en yngre version av sig själva, till exempel någon med en bekant karriärväg eller någon som arbetade på ett företag där de själva arbetade (särskilt vanligt bland managementkonsulter, enligt vad jag personligen har sett – lite av en egen bias från min sida!).

I praktiken leder detta till intervjuer med praktiskt taget ingen bedömning av färdigheter, utan bara till att man återupplever gemensamma erfarenheter. Kom ihåg att du inte anställer en vän, så granska personen ordentligt.

Konformitetsbias / auktoritetsbias

Detta är när du kan känna dig pressad att anpassa dina åsikter efter vad gruppen eller en person i en auktoritetsposition tycker.

Jag ser till att lyfta fram detta för både de personer som ska intervjua i en panel och de rekryterande cheferna själva, så att de inte försöker påverka någons åsikter. 

Jag går igenom hur man praktiskt kan minimera konformitet nedan, men att göra människor medvetna om grupptänkande är ofta kraftfullt.

Bara för att den rekryterande chefen föredrar någon betyder det inte att personen saknar varningssignaler eller är den absolut bästa kandidaten. Den rekryterande chefen kan själv falla in i en viss typ av bias, och genom att följa deras auktoritet förstärker du också den biasen.

Ett mycket tydligt exempel på detta är när jag insisterade på att just den här specifika intervjupanelen skulle ha en kvinna med (det gör jag alltid ändå, men kalla det spindelsinne i just det här fallet).

Mycket riktigt fick en kandidat som hade fått fyra ”starka ja” från männen i panelen ett ”nej” från den kvinnliga intervjuaren. 

Det visade sig att kandidaten hade varit mycket nedlåtande och patroniserande mot henne under intervjun, trots att hon skulle ha varit jämbördig med kandidaten.

Jag var moderator för panelsamtalet efter intervjun och kunde se att hon var lite skakad över att vara den enda som röstat ”nej”, men jag uppmuntrade henne att stå på sig och berätta om sin verkliga upplevelse.

Det visade sig att vi hade rätt i att lyssna på henne, eftersom kandidaten var otroligt patroniserande även mot mig när jag pratade med hen!

Intuition

Ofta kan du känna dig benägen att lita på magkänslan när du fattar beslut. Rekrytering bör inte vara ett sådant tillfälle. Det kan vara något du lyssnar på och försöker undersöka i en intervjusituation med mer djupgående frågor, men det bör aldrig vara den avgörande faktorn.

Saker att vara uppmärksam på är när någon säger ”Jag vet inte, jag tyckte bara inte att den här kandidaten kändes som rätt person” utan att kunna förklara varför. Det betyder ofta att de bara har en magkänsla och att de inte har gått vidare och letat efter bevis som bekräftar eller motbevisar den. Därför låter de denna vaga magkänsla styra hela beslutet.

Jag ser ofta detta hos ledare som anser att de har stor erfarenhet (vilket här blandas med konfidensbias), så de använder aldrig en strukturerad process. 

I motsats till vad många tror genomför de mest skarpsynta rekryteringsansvariga jag har arbetat med otroligt disciplinerade och strukturerade intervjuer, så erfarenhet gör dig inte mer fri i formen. 

Ett citat jag har hört som argument mot detta är: ”En strukturerad process hindrar min förmåga att få en känsla för kandidaten.” Jag kommer att gå igenom varför det är problematiskt i avsnittet nedan om varför strukturerade metoder är bra för att minska bias.

Som svar på det påståendet sa min egen magkänsla mig att de enbart gick på intuition – och jag såg till att undersöka saken och ställa fler frågor för att försöka förstå varför de kände så.

Det visade sig att de inte kunde formulera det på något annat sätt än: ”Jag bara vet.” Om det inte är klassisk intuition vet jag inte vad som är det. 

Ganska förutsägbart var den rekryteringsansvariga mycket ojämn i sina rekryteringar: ibland hade hen tur, medan hen andra gånger verkligen missade målet när det gällde personerna som anställdes.

Nollriskbias

Detta är en mindre omtalad bias vid rekrytering, men en som jag har sett inträffa så ofta att jag är förvånad över att jag inte har sett den bland de främsta biaserna i utbildningar om bias. 

Nollriskbias är tendensen att överkorrigera för risken med en rekrytering genom att försöka minska risken för att anställa fel person till noll.

I praktiken visar detta sig som en ändlös intervjuprocess, oförmåga att fatta ett beslut och ytterligare bedömningar som läggs till i sista minuten.

Det kan vara ett tecken på en oerfaren rekryteringsansvarig, men lika gärna på någon som är så rädd för att fatta ett beslut att hen hellre låter en kommitté fatta beslutet. 

Om du ser ett företag med några hundra eller fler medarbetare där vd:n stolt berättar att hen träffar varenda person, oavsett hur junior personen är, kan det vara en indikation på att vd:n har det slutgiltiga rekryteringsbeslutet. 

Rekryteringsansvariga under vd:n kan inte fatta ett beslut och försöker minska varje rekryteringsrisk till noll, i princip genom att skjuta över ansvaret på någon annan.

För att inte tala om att det ofta finns tidspress att rekrytera, så kombinationen av detta och målet att minska risken till noll kan även leda till mentala genvägar och andra typer av bias!

Verkligheten är att ingen rekrytering någonsin innebär noll risk. Du kan försöka minska risken genom att intervjua och bedöma kandidaten på ett lämpligt sätt utifrån rollen. Resten måste du överlåta åt sådant som gott ledarskap och prestationsstyrning.

Bias kring kulturell passform

Något som kanske överraskar dig att betrakta som bias, eftersom det ofta ses som en viktig del av rekryteringsprocessen, är att ha en mycket snäv definition av kulturell passform.

Jag blir alltid tveksam när en rekryteringsansvarig säger till mig att en kvalificerad kandidat inte kommer att passa in kulturellt men, när jag ber om en förklaring, inte kan underbygga varför.

När jag utbildar människor fokuserar jag på beteendemässig passform, det vill säga hur någon utför sitt arbete och vilken inställning personen har till arbetet.

Om någon till exempel är introvert eller extrovert kan vara en del av bedömningen av kulturell passform, men både introverta och extroverta personer kan vara fantastiska lagspelare – och det är där fokus behöver ligga. Det är den beteendemässiga passformen.

Ofta kan företagskulturen reduceras till att ”alla måste delta i företagets utflykt”, även om det känns obekvämt för vissa.

En gång sa en mycket senior ledare till mig att hens strategi för att anställa någon var att avgöra om hen kunde se sig själv ”sitta på puben” med kandidaten. Jag svarade: ”Kan du se dig själv genomföra ett utmanande projekt tillsammans med personen? Det är det du bör fokusera på.”

Infografik över typer av bias

Mer information

Som du kanske har märkt i några av exemplen ovan är olika biaser inte oberoende av varandra. Biaser kan förstärka och samverka med varandra i många olika kombinationer.

Det kan vara så att du på grund av en viss skönhetsbias också uppvisar en haloeffekt och att du inte ställer de frågor som du vanligtvis skulle ställa till någon annan för att fastställa färdigheter och kompetenser. 

Det finns många fler exempel på omedveten bias som kan smyga sig in (du kan vilja läsa mer om kognitiva eller omedvetna biaser), men exemplen ovan är några av de vanligaste som förekommer i samband med rekrytering.

Jag rekommenderar starkt att du undersöker saken lite mer och läser mer om biaser, särskilt i samband med olika kulturer om du planerar att göra dina rekryteringar globala. Böcker jag kan rekommendera är:

Strategier för att minska bias

Nu när vi har börjat identifiera hur bias kan dyka upp här och där, låt oss prata om strategier för att minska den effekt som din bias i rekryteringsprocessen har på dina anställningsbeslut och kandidatupplevelsen.

Som nämnts ovan är det högst osannolikt att du kommer att kunna bli av med din bias helt och hållet, men vad du kan göra är att försöka utesluta dess inflytande från din beslutsprocess. Jag börjar med mer operativa lösningar och går vidare mot mer omfattande sådana.

Granska dina arbetsbeskrivningar

Även om vi vill uppmuntra alla att söka alla jobb, oavsett vilket språk som används, visar studier gång på gång att kvinnliga kandidater är mindre benägna att söka roller som innehåller ”manligt” kodade ord – särskilt sådana som beskriver en mycket konkurrensinriktad miljö. 

Jag känner till alldeles för många berättelser om kvinnor som ignorerat företagets motto ”Vi arbetar hårt och leker ännu hårdare” när de började på ett företag, för att sedan hamna på en företagsutflykt till en strippklubb.

Det finns verktyg som Gender Decoder och Textio som kan hjälpa dig att komma igång och förstå hur dina egna arbetsbeskrivningar lutar.

Anonym granskning av CV:n

Detta är något som de flesta moderna system för kandidatspårning kan erbjuda i varierande grad av ”blindhet”. 

Med det menar jag att namnen döljs och att antingen ett nummer eller någon form av tecken genereras (vissa genererar ett adjektiv och ett djur, till exempel Nyfiken panda, vilket är ganska gulligt).

Andra går längre genom att analysera CV:t, bara extrahera erfarenheten och ta bort sådant som företagshistorik och utbildning.

Du kan göra detta tillämpligt enbart för rekryterande chefer eller även för rekryterare. Många studier har uppmärksammats i medierna eftersom ”etniskt klingande namn” fick fler avslag än namn som lät ”vita” .

Detta har fördelen att få människor att enbart fokusera på erfarenheten och kommer sannolikt att öka mångfalden bland kandidaterna som går vidare till intervjustadiet.

Det är dock en ganska ytlig lösning och, ärligt talat, inte min favorit, eftersom det är en tillfällig lösning som inte eliminerar någon potentiell bias senare under intervjuprocessen.

Inspelade intervjuer

Det här är en lösning om du genomför många videointervjuer, men den passar inte alla. Du kan antingen använda Zooms inspelningsverktyg eller en separat plattform för videointervjuer som Screenloop, som spelar in och transkriberar en intervju och kopplar in den i ditt ATS.

Det här innebär förstås en extra kostnad, och tänk på att du bör informera kandidaten om att hen blir inspelad och att dessa inspelningar endast bör vara tillgängliga för de parter som är relevanta för rekryteringen samt vara enkla att hitta och radera (särskilt om ni befinner er i EU och omfattas av GDPR-lagstiftningen).

Det här kan passa bra för organisationer som vill främja transparens och för organisationer som genomgår en snabb expansion och vill följa upp den kandidatupplevelse som intervjuare som är nya på företaget erbjuder.

Det är också, enligt min mening, en nödlösning och kanske ett något aggressivt sätt att tvinga fram likformighet enligt principen ”Storebror ser dig”. Det kanske bara är jag, men jag skulle hellre gå djupare in på partiskhet genom utbildning och processer än genom övervakning.

Du kanske inte har resurserna och erfarenheten för att erbjuda det, så övervakning kan vara en bra tillfällig lösning.

Strukturerade intervjuer

Det här är något jag har fokuserat mycket på under min karriär, eftersom jag är ganska sträng mot de intervjuare jag har arbetat med och pressar dem om vilka intervjufrågor de ställer till kandidaterna och varför de ställer varje fråga, oavsett om de är den enda intervjuaren eller en del av ett samarbetande rekryteringsteam.

Mitt råd är alltid att vara personlig men inte privat. Vad betyder det? Det betyder att du inte ska fråga om sådant som inte är relevant för jobbet.

Du kan fortfarande vara artig och småprata lite utan att nödvändigtvis tränga dig på eller bli alltför familjär. Du kommer att ha gott om tid att lära känna människor om och när de blir anställda, men just nu bör du fokusera dina värdefulla intervjuminuter på det som är relevant genom att ställa mycket relevanta och användbara frågor.

Ett exempel på den typ av utbildning jag brukade hålla är att jag gav deltagarna ett antal frågor och inledde en diskussion om vilka av dem som är lämpliga att ställa.

Vissa var ganska uppenbara, som ”Planerar du att skaffa barn snart?”—jag hoppas att du svarade rätt och insåg att nej, det är inte lämpligt att ställa en sådan fråga. Någonsin. Det spelar ingen roll om det är det ”normala” att göra där du befinner dig, du bör sträva efter att göra saker bättre.

Under en utbildning sa någon att det för honom är väldigt trevligt om någon frågar ”Var växte du upp?”.

Det sätter igång ett samtal om att han kommer från Spanien och brukar vara en bra isbrytare. Det var intressant att se, eftersom mina egna erfarenheter av att få den frågan aldrig var trevliga. 

Som bakgrund kommer jag från Bulgarien och bor i Storbritannien, där det förekom en hel del negativa uppfattningar om människor från Östeuropa. 

För mig följdes svaret på frågan om var jag kommer ifrån alltid av ett ”Jaha…”  i olika tonlägen, från medlidsamt till öppet fientligt. Även om jag var glad över att hans egna erfarenheter var positiva, gäller det inte för alla. Därför är det bäst att undvika frågan.

Checklista för strukturerade intervjuer:

  • Är frågan relevant för de färdigheter vi behöver?
  • Ställer du (ungefär) samma frågor till alla?
  • Ber du kandidaterna att gå tillräckligt på djupet för att verkligen täcka deras expertis?

Det betyder inte att du inte alls kan anpassa intervjun efter varje kandidat, men försök att inte låta irrelevanta saker leda intervjun bort från ämnet, så att kandidaterna kan jämföras direkt med varandra.

För mer information kan du läsa min artikel om hur man intervjuar någon, så kommer du att börja se ett mönster i varför jag strukturerar min intervjuutbildning som jag gör.

Strukturerad återkoppling

Det här är en mindre avvikelse från de strukturerade intervjuerna, men att se till att återkopplingen från intervjuaren är välstrukturerad och väl genomtänkt har varit mitt främsta verktyg för att upptäcka potentiell partiskhet.

När någon antingen fattar ett förhastat beslut eller fattar ett beslut på en ”känsla” utan att kunna förklara det, är det dags att gräva djupare.

Ibland beror det på att personen inte hade de rätta orden eller var osäker på om hen kunde beskriva vad som hände, men oftare än inte handlade det om någon form av partiskhet. Det här är obekväma men nödvändiga samtal att ha.

Partiskhet finns oftast där förhastade beslut fattas, så det är avgörande att få personen att sakta ner sitt tänkande och försöka resonera kring ”Kandidaten sa X, jag hörde Y”—varför? Eller, ännu vanligare, ”Kandidaten sa inte det jag ville höra”—varför frågade du inte?

I ett försök att minska eventuell konformitetsbias råder jag alltid människor att inte dela sin återkoppling med andra förrän de har skickat in den i systemet och fattat ett beslut. Detta gäller särskilt seniora chefer eller rekryterande chefer. 

Ett bra ATS kan göra detta mycket enkelt genom att skapa roller som kan se all återkoppling och andra som bara kan se sin egen.

Utbildning

Det verkar ganska enkelt, men det första steget är din egen vilja att utbilda dig och förhålla dig till de typer av partiskhet som hela tiden finns i ditt sinne. 

Var nyfiken på var de kan komma ifrån, hur de visar sig i världen och även vilken påverkan de har på andra parter och på ditt företag.

Det är ett allmänt accepterat faktum att okontrollerad partiskhet vid rekrytering leder till en mindre diversifierad arbetsstyrka. Det kan handla om mångfald vad gäller etnicitet, socioekonomisk bakgrund, sätt att tänka, livserfarenheter och så vidare. 

Detta skapar oundvikligen en blind fläck för ditt företag som bara växer i takt med att företaget växer, och det kan till och med förstöra det momentum du har.

Det finns många företag där ute som erbjuder utbildning i partiskhet för hela företaget. Jag kan inte säga hur många gånger jag har sett bilden med den optiska illusionen med rutmönster, men det enkla faktum att jag har sett den många gånger förändrar inte att den är något nytt för åtminstone en person i den utbildningsgrupp jag ingår i.

bild av optisk illusion
Källa: Wikipedia

Tro det eller ej, A och B har samma grå nyans. Det första steget i utbildningen är att ifrågasätta sina egna övertygelser, även när det gäller något du ser med dina egna ögon.

Utöver formell utbildning brukar jag ta mig tid att förmedla några delar under andra interaktioner för att fortsätta förstärka budskapet och få människor att vänja sig vid att analysera sina egna beteenden. 

Här är några idéer på var du kan inkludera lärdomar:

  • Under introduktionen—det här är ett värdefullt tillfälle att ta med lite information om din övergripande policy för mångfald och inkludering och hur du hjälper dina team att bekämpa partiskhet generellt.
  • Under intervjuutbildningen—ta alltid upp åtminstone några punkter som specifikt rör partiskhet, men utbildningen i hur man genomför en välstrukturerad intervju är i sig ett sätt att minska partiskhet genom att konsekvent fokusera på färdigheter och expertis.
  • Regelbunden uppföljning av återkoppling från intervjuer—jag begär alltid att återkoppling från intervjuer läggs in i sin helhet i ATS:et och följer upp den återkoppling som kommer in. Om den inte är detaljerad eller bara består av ett enda ord, till exempel ”Nej”, kontrollerar jag genast varför.
  • Under sessioner för återkoppling från intervjuer—om ni har sessioner där flera personer som har intervjuat samma kandidat diskuterar återkopplingen, se till att moderatorn alltid är tydlig med varför varje person kom fram till sin respektive slutsats.
  • Sessioner med arbetsplats-/medarbetarresursgrupper—jag ser till att, om företaget jag arbetar med har sådana grupper (t.ex. kvinnogrupp, LGBTQ+ med mera), ha minst en session per år där jag gör rekrytering, den partiskhet människor har upplevt och liknande till ämne, så att allierade och andra kan höra om det. Engagera självklart dessa grupper först för att se om det är något de känner sig bekväma med—det är inte varje minoritetsgrupps uppgift att utbilda andra om partiskhet.

Hantera din omedvetna partiskhet

Varför behöver du bekämpa din omedvetna partiskhet? Du kanske har läst allt detta och tänker ”Jag är nöjd med hur jag rekryterar.”

Företaget går bra och mitt team är trevligt homogent, vi fattar beslut så snabbt och det finns inga konflikter. 

Till det skulle jag säga: ”Ditt team oroar mig. Om ingen har något att säga eller ifrågasätter vägen framåt är antingen alla dina nyanställda som du och ingen vet var problem kan uppstå, eller så är du en tyrann och ingen vågar säga ifrån.”

Jag ska ge ett av de kanske mer kända exemplen på hur ett företag som går bra ändå kan misslyckas eftersom det inte hade tillräckligt med mångfald i teamet—det här exemplet är mindre allvarligt än andra. 

När YouTube först lanserade sin app upptäckte de att 5-10% av deras videor var upp och ner. De hade ingen aning om varför. Till slut insåg de att vänsterhänta personer håller sina telefoner horisontellt längs den motsatta axeln. (Läs hela fallstudien här).

Jag förespråkar inte kvoter för rekrytering av vänsterhänta personer, men det illustrerar hur dina levda erfarenheter påverkar det du skapar. Om du letar efter mer allvarliga exempel kan du titta på hur AI fortfarande har svårt att känna igen svarta personers ansikten korrekt.

Att i slutändan minimera din egen partiskhet kommer att göra dig till en bättre kollega, chef och rekryteringsansvarig. Det bidrar till att skapa en mer livlig miljö där olika röster kan göra sig hörda, och du kommer att skapa en produkt eller tjänst som passar en större del av världen.

Här är ytterligare läsning som kan hjälpa dig med din rekryteringsprocess.

Prenumerera på nyhetsbrevet från People Managing People för regelbundet återkommande artiklar skrivna av experter som täcker alla aspekter av talanghantering och ledarskap.

Mariya Hristova
Mariya is a talent acquisition professional turned HR leader with experience in large corporates and start-ups. She has 10+ years of experience recruiting all over the world across many different industries, specialising in market entries, expansion, or scaling projects. She is of the firm belief that great candidate and empoyee experiences are not just a luxury, but a must. Currently she is the People Lead at Focaldata.
Follow the author: