AI är som snabbmat för din hjärna

David Rice: Du är beroende av AI och du vet det inte ens. Inte för att du använder det hela tiden, utan för att det ger dig lättnad. Lättnad från osäkerhet, lättnad från obehaget i att inte veta, och lättnad är nyckeln till beroende.

Dagens gäst är dr David Zierk. Han är psykolog och expert på konflikthantering, och han ska förklara det han kallar bristsyndrom på anknytning, med inspiration från uppmärksamhetsstörning. Och det fungerar så här—AI ger dig kunskap. Du vet vad du ska göra, men du gör inte det du vet. Den mänskliga kvaliteten, relationsintelligensen, går förlorad i gapet. Det finns en mekanism bakom detta. Ditt sinne tolererar inte osäkerhet. Det skapar oro. Du behöver visshet. AI ger dig den omedelbart. Som ett resultat känner du lättnad och nu är du fast, eftersom allt som tar bort oro har en stark beroendepotential.

Det här är negativ förstärkning och den är mer kraftfull än positiv förstärkning någonsin kan vara. Men medan du får de där omedelbara svaren blir du intellektuellt lat. Du hoppar över den friktion som skapar insikt, eftersom det finns en skillnad mellan att ha tillgång till intelligens och att bli intelligent.

När svaren kommer omedelbart kringgår du en del av tankeprocessen som faktiskt gör dig smartare. Och sedan finns det något annat som bryts ner här. Empati. Det läkarna kallar empatisk amnesi. Det snabbaste sättet att hantera osäkerhet är att döma. Den personen vet inte vad den pratar om.

Klart. Ingen mer osäkerhet. Men dömande är ett slutet sinne. Och ett slutet sinne är inte ett lärande sinne. Motsatsen till dömande är nyfikenhet. Medkännande nyfikenhet är det ledare behöver föregå med gott exempel i. Så i dag ska vi gå igenom varför AI skapar intellektuell lathet och vad bristsyndrom på anknytning egentligen betyder; beroendecykeln med osäkerhet, oro, visshet och lättnad; varför 70 procent av mellanmänskliga problem inte går att lösa och AI inte kan hjälpa till med något av dem; skillnaden mellan att AI bara lever i det förflutna och att människor lever i det förflutna, nuet och framtiden samtidigt; hur man leder med medkännande nyfikenhet i stället för dömande; och slutligen varför du bör börja möten med att berätta vad du inte vet.

Jag heter David Rice. Det här är People Managing People. Och om du har vänt dig till AI varje gång du känt dig osäker förklarar det här samtalet vad du faktiskt byter bort. Så låt oss börja.

Okej. David, välkommen.

Dr. David Zierk: Tack så mycket.

David Rice: Det är roligt att ha dig med i programmet. När vi pratade före inspelningen nämnde du något som jag själv har talat om, nämligen utmaningen i att tänka originellt i en värld där AI i princip genererar idéer omedelbart. Så min första fråga är: tycker du att vi börjar se människor låna intelligens i stället för att utveckla den?

Dr. David Zierk: Det är en bra fråga. Svaret är ett klassiskt både ja och nej. När otrolig information görs tillgänglig för oss är den för lockande för att ignorera.

Där är den alltså. Du skriver en instruktion. Informationen kommer till dig och du tänker bara: herregud. Tack för att du gjorde allt det svåra arbetet. Jag tror att AI egentligen ger oss en ny startpunkt, för nu när jag har den här kunskapen framför mig och tillgänglig, vad gör jag med den?

Hur tillämpar jag den? Hur sätter jag min egen prägel eller mina egna fingeravtryck på den för att uttrycka den? För lärande handlar i slutändan om upprepning. Du lär dig något, lär dig det igen och igen, precis som alfabetet. Till slut behärskar du det. Och jag tycker verkligen om tanken på att AI säger: okej, varför börjar vi inte här i stället för där borta?

Vi börjar här och tillämpar det på ett unikt sätt, och jag tror att det verkligen främjar lärandeprocessen i stället för att skrämma oss eller stoppa den.

David Rice: Ja. Det känns nästan som den intellektuella motsvarigheten till snabbmat, eller hur? Det går snabbt och smakar gott för stunden, men man kanske inte vill försöka bygga muskler kring det eller nödvändigtvis använda det i det syftet.

Dr. David Zierk: Där skulle jag säga att en av de skadliga sakerna med att AI görs tillgängligt för oss är att det verkligen kan skapa tröghet. Det kan göra oss till lata tänkare, om man så vill, eftersom AI gör allt det svåra arbetet och vi bara lånar från det, nästan plagierar det, och säger: hej, det här är min ursprungliga tanke, när det faktiskt inte är det.

Jag tror att det är ett problem, och det är uppenbart ett problem i utbildningssystemet.

David Rice: Ja, verkligen. Jag var nyligen på en konferens och en person sade att det förekommer mycket intellektuell lathet på alla nivåer just nu.

Dr. David Zierk: Det håller jag med om.

David Rice: Jag håller också med, för jag tror att friktion är en del av tänkandet. När svaret kommer omedelbart hoppar man över den del som skapar insikt.

Skillnaden mellan att ha tillgång till intelligens och att bli intelligent. Så kanske ledarskapsutmaningen är att se till att AI påskyndar tänkandet i stället för att ersätta det. Det är dit jag hela tiden återkommer.

Dr. David Zierk: Ja.

David Rice: Det är där vi behöver lägga tyngdpunkten.

Dr. David Zierk: Jag skapade ett begrepp som heter bristsyndrom på anknytning. Det är inspirerat av uppmärksamhetsstörning, och det betyder följande. Russell Barkley är en auktoritet inom ADHD, och han har ett klassiskt uttryck som mycket tydligt och snabbt beskriver vad en ADHD-hjärna handlar om.

Han säger: Jag vet vad jag ska göra. Jag gör inte det jag vet. Jag tycker verkligen om den formuleringen. Bristsyndrom på anknytning i kombination med AI är samma sak. AI ger oss all denna kunskap. Jag vet vad jag ska göra, men jag gör inte det jag vet. Och där kommer den mänskliga kvaliteten in, i skärningspunkten mellan det jag kallar artificiell intelligens och relationsintelligens.

David Rice: Du hänvisade tidigare till Freud och sade att äkta originellt tänkande främst visar sig i poesi. Det är intressant, eftersom AI nu genererar dikter, essäer, strategipresentationer och i princip vad som helst. Förändrar det hur vi ser på kreativitet och originalitet?

Dr. David Zierk: Det tycker jag att det borde göra. Jag försökte hitta en referens från vårt tidigare samtal, när jag nämnde Freuds insikter om kreativitet och hans tanke som han delade med världen: vart jag än går finner jag att en poet har varit där före mig. Vilken vacker formulering.

Det han säger är att poeter, när det gäller bearbetningsförmåga, kreativitet, nytänkande och originalitet, ligger långt före alla andra. Och nu gör AI fantastiska saker. När jag skrev min bok Mind Rules lekte jag med hur omslaget skulle se ut.

Jag hade en idé och började arbeta med den. Jag tyckte om den, men en av mina klienter, som är något av en AI-guru, sade: låt oss se vad AI tycker. Jag skrev in informationen som jag ansåg beskrev hur Mind Rules borde se ut, och då dök den här bilden upp: en otrolig, färgstark och mycket attraktiv kvinna med allt detta som pågick i hennes hjärna.

När min klient visade bilden sade jag omedelbart: det är den. Men egentligen inte. Det är inte rätt. Den är ungefär korrekt men fullständigt fel, eftersom den var för bra. Den var för välgjord, för konstgjord, om man så vill. Men den fångade mig verkligen och jag tog den till nästa nivå.

Det är det jag menar med att AI kan främja kreativitet, nytänkande och intelligens.

David Rice: Det är intressant, för vi talar om poesi, men en dikt skriven av en människa bär på något slags känslomässigt fingeravtryck.

Kanske behöver vi justera vår syn på kreativitet. Det handlar inte bara om nyhet, utan om perspektiv, och perspektiv är något maskiner egentligen inte har. De har mönster, men ingen levd erfarenhet. Kanske förändrar det hur vi ser på saken.

Dr. David Zierk: Om man tänker på livets skärningspunkt uppstår den inte när jag skriver en bok eller tänker på en process. Den uppstår när jag delar boken med andra människor. Det mellanmänskliga rummet mellan jaget och andra är magin. Det är livskvaliteten. När du skapar en riktigt bra kontakt känner du dig levande. Du kan alltså få all kunskap du någonsin vill ha genom AI, men vad gör du med den?

Hur delar du den och hur skapar du den kontakten? Jag skrev en liten limerick, eller något åt det hållet, som lyder ungefär så här: utan kontakt misslyckas kommunikationen. Utan kommunikation misslyckas relationer, och utan relationer misslyckas personlig tillväxt och utveckling. Personlig tillväxt och utveckling är alltså, om man gör en omvänd analys, helt avgörande beroende av kontakter.

AI kan underlätta en kontakt. Det kan skapa möjligheter till kontakt, men vi måste genomföra den. Vi måste göra det.

David Rice: Det är intressant, för du talar om kontakt. Vi har fler sätt att få kontakt än någonsin, eller hur? Vi har globalt sammankopplade plattformar och verktyg som nästan kan automatisera processen att skapa kontakt.

Ständig kommunikation. Ändå säger många att de är ensammare än någonsin. Hur tänker du kring det som händer psykologiskt och hur det visar sig i människors beteende på arbetet?

Dr. David Zierk: Jag tror att AI har gjort oss en björntjänst genom att påskynda ensamheten. Det mänskliga sinnet och den mänskliga själen kan absolut känna ensamhet, men AI gör livet svårare än det behöver vara.

Det är därför den magiska kraften i kontakt, att dela en annan människas lidande, hjälper till att lätta bördan. Om jag har rätt har AI påskyndat ensamheten genom det jag kallar skenkontakter.

Vi kan snabbt få kontakt med den digitala världen och bli tillfredsställda. Vi kan nästan bli digitala missbrukare där all stimulans strömmar in och ger oss dopaminkickar, och vi vill bara ha mer. Sedan kommer också utmattningen: herregud, hur länge har jag egentligen ägnat mig åt denna undergångsskrollning?

Men det är en skenkontakt. Även om du blir underhållen är du åskådare, inte deltagare i livet. Jag vill att människor verkligen ska förstå den enorma skillnaden.

Underhållning är fantastisk och en bra distraktion, eftersom vi får titta på en person i en film eller människor som uppträder på planen. Men jag tror att deltagande är vad livet handlar om. Allt vi talar om förstärker alltså idén om att bli åskådare till livet i stället för deltagare i livet, vilket i sin tur påskyndar ensamheten.

David Rice: Jag håller med. Jag var nyligen på en konferens där det fanns en interaktiv paneldiskussion om hur människor väljer att använda AI. Vissa går vilse i det, medan andra skriver sina mejl med hjälp av det. Det blev en stor samtalspunkt.

Många blir frustrerade eftersom de kan se att en kollega har skrivit ett mejl med AI och undrar vad det betyder beteendemässigt—att personen inte är engagerad eller inte tar det på allvar. På många arbetsplatser ökar kommunikationsvolymen, men interaktionens djup minskar.

Det låter som att vi optimerar för informationsutbyte, men inte för relationsbyggande. Och det är i relationsbyggandet som värdet kommer att finnas.

Dr. David Zierk: Jag gillar det. Informationsmängden och hastigheten ökar, men det skapar inte möjligheter för människor att få genuina kontakter.

När jag arbetar med klienter säger jag att vi är här för att göra livet lite lättare och hjälpa dig att bli mer anpassningsbar inför alla upp- och nedgångar. Men varför? Vad är meningen med livet? En av livets meningar är att uppleva intimitet, en intim kontakt med en annan människa eller andra människor på ett meningsfullt sätt.

Den intimiteten är priset, det yttersta priset för att vara en god människa, visa integritet, vara respektfull och ansvarsfull. Men AI verkar fråga: hur stavar man till intimitet? Jag förstår inte vad det betyder.

David Rice: Du använde tidigare en formulering som fastnade hos mig: empatisk amnesi. Jag hade aldrig hört det förut. Hur ser det ut när det händer på arbetsplatsen? Hur glömmer människor att vara empatiska?

Dr. David Zierk: Tro det eller ej, empati kräver fokuserad ansträngning. Vissa är väldigt bra på det och kallas empater. De har en naturlig förmåga att få kontakt med andra, ibland mer kontakt med andra än med sig själva.

Det är både en välsignelse och en börda att vara en empat, och det gäller en liten minoritet. Andra människor har förmågan till empati i realtid när den verkligen behövs, men det kräver ansträngning. Ibland missar vi poängen eller tidpunkten och svarar därför inte empatiskt i realtid när det verkligen behövs.

Det kallar jag ett empatiskt ögonblick som missas. Jag kommer tillbaka 24 timmar senare och säger: kompis, jag är ledsen att jag inte sade något vänligt när din mamma dog. Och du tänker: lite för sent. Sedan finns det andra delar på detta spektrum, från empat till empati, till bristande empati.

Därefter kommer apati. Jag tror verkligen att AI är apatisk. Det har inte förmågan till empati. Det är något mycket unikt hos människor. Jag tror också att AI saknar förmågan till insikt.

När jag arbetar med människor säger jag att vi inte ska fokusera på färdighetsträning, skapa kritiska insikter eller arbeta med motivation. Det kan man gå på seminarier för. Vi behöver arbeta med din förmåga till insikt och empati, och där vinner den mänskliga intelligensen verkligen.

Det är vår superkraft. Min medvetenhet om hur samtalet med dig, David, går—flyter det, är det ömsesidigt givande? Och sedan empati: att sakta ner och tänka att jag verkligen vill höra vad David har att säga. Att stämma av med en annan människas inre värld.

AI, ja, där ligger vi människor långt före AI just nu.

David Rice: Intuit QuickBooks Payroll vet att HR har så många rörliga delar att det kan leda till kaos. Därför samordnar de löner, HR, tidrapportering och ekonomi i en kraftfull plattform. I sommar utvecklas QuickBooks Payroll till något större för att stödja hela medarbetarens livscykel. Snart kommer företag att kunna introducera medarbetare genom ett enda smidigt flöde som går direkt till lönehanteringen, konfigurera automatiserade HR-arbetsflöden för saker som befordringar eller avslut, samt följa upp prestation, ledighet och förmåner tillsammans med lönerna.

Se vilken skillnad QuickBooks Payroll kan göra för ditt företag redan i dag och förbered dig på det som kommer. Läs mer på quickbooks.com/workforce. Det är quickbooks.com/workforce.

Formuleringen fastnade hos mig eftersom den antyder att empatin inte är borta, utan bortglömd. Jag började fundera på varför. Kanske beror det delvis på tempot. När allt går väldigt snabbt känns empati nästan som en lyx.

Den snabbaste tolkningen av någons beteende är ofta den minst generösa. Känner du igen det?

Dr. David Zierk: Om man tänker på det som händer omkring oss lokalt, regionalt, nationellt och globalt är vi överväldigade och distraherade.

Vi är känslomässigt utmattade av allt som kommer mot oss och förväntas samtidigt visa empati. Det är där empatisk amnesi kommer in. Det är inte så att jag har ett underskott, utan att jag inte längre har energi att ta fram empatin. Det gör oss mer inåtvända och ökar vårt självengagemang.

I stället för att vara självmedveten och röra oss mot ömsesidighet drar jag mig undan. Jag glömmer att detta är ett ögonblick då empati verkligen behövs. Jag tror att vi har blivit avtrubbade. Ännu en skolskjutning. Ännu ett folkmord. Ännu en katastrof. Vi får alla dessa utbrott av förödande nyheter, men vi har inte kapacitet att känna empati inför allt. Det skulle bli ett heltidsjobb.

David Rice: När ledare förlorar sin empati blir hela systemet mer defensivt. Det leder till mycket detaljstyrning och till att ledare lägger sig i allt. Särskilt i startupvärlden ser vi ofta ledare som har svårt att skilja sig från arbetet och delegera. De har också svårt att känna empati med vad människor upplever när AI blir så djupt integrerat i arbetet.

Dr. David Zierk: När jag arbetar med chefer och ägnar mig åt ledarskapscoachning säger jag att de kan hundra gånger mer om sin bransch än jag någonsin skulle kunna eller ens vilja veta.

Vi ska inte fokusera på det. Vi ska fokusera på mitt expertområde. Jag hjälper dig genom att behandla dig som en tredjeklassare. För att en tredjeklassare som har problem ska kunna sova gott om natten behöver den två saker: För det första, förstår du mig? För det andra, spelar jag någon roll?

Där har vi den mänskliga ekvationen i ett litet nötskal. Jag måste påminna chefer om att det är det allt handlar om. Lämna kontoret, gå ut bland medarbetarna och ge dem upplevelsen av: jag förstår dig, och jag ska påminna dig om att du spelar roll, särskilt när du inte själv tror det.

Det låter enkelt när vi frågar hur man lär ut empati. Men först måste man förstå när empati verkligen behövs, och sedan måste man göra den till en stilistisk kvalitet. Jag kan dela ut en hel lista med formuleringar, men om de inte kommer från genuinitet och autenticitet och inte känns organiska, är det inte empati.

David Rice: Och människor kommer inte att reagera på det. Det är det viktigaste.

Dr. David Zierk: Nej, det kommer de inte.

David Rice: AI kan generera övertygande svar otroligt snabbt, men människor börjar lita på svaren alldeles för lätt. Hur ser hälsosam skepsis ut i en AI-assisterad värld, och hur hjälper vi människor att utveckla den så att de kan sätta sina egna fingeravtryck på resultatet?

Dr. David Zierk: Ett skeptiskt sinne är ett sunt sinne. Det är ett vetenskapligt sinne. En person som säger: det låter bra, men låt oss bevisa det. Låt oss se om det stämmer. Låt mig se om det finns mer att upptäcka. AI ger så mycket information som har det som kallas hög ytvaliditet.

Det känns helt sant. Jag går ännu längre: information från AI känns absolut sann, som om det fanns en absolut sanning. Men det finns ingen absolut sanning. All sanning är relativ. Ändå tänker vi: jag kan inte göra det bättre. Det är perfekt. Nej, det är det inte. Det är en version av algoritmisk intelligens som hämtats från enorma datamängder.

Det är imponerande. Men vad ska du göra med det? Inom neuropsykologin testar vi två olika former av intelligens. Den ena kallas kristalliserad intelligens och handlar om vad du minns. Vem var USA:s president under det amerikanska inbördeskriget? Om du kan ta fram det har du intakt kristalliserad intelligens.

Kristalliserad intelligens är viktig, och AI ger oss enorma mängder av den—mer än vi ens vet hur vi ska hantera. Men den andra formen kallas flytande intelligens. Flytande intelligens är bearbetningshastighet och arbetsminne. Det är att ta kunskapen vi har och göra den handlingsbar, och det är något AI inte kan göra.

Jag skulle kunna ha ett manus framför mig som berättar vad jag ska säga till David under det här samtalet, och det skulle kanske låta ungefär så här. Nu låter jag naturligtvis överdrivet robotlik. Eller så kan jag ha en mängd kunskap inom mig baserad på mina levda erfarenheter, min naturliga stil och min talang. Jag kan lita på min kristalliserade intelligens, som kanske har förstärkts av AI, och ta den till en ny nivå.

Men när jag har höjt nivån med hjälp av AI, utbildning och allt annat, vad gör jag då med det? Hur agerar jag? Hur sätter jag det i rörelse? Hur skapar jag flöde i processen? AI bjuder in oss till föreställningen, men du måste gå upp på scenen och framföra den.

David Rice: En sak människor verkligen reagerar på är att AI kan låta så självsäkert. Det låter mycket säkert även när det har fel. Människor blandar ihop flyt med korrekthet. Är hälsosam skepsis en av framtidens stora ledarskapsförmågor—att inte avvisa AI, utan att kunna granska det och behandla det mer som en mycket smart praktikant än som ett orakel?

Dr. David Zierk: Det var bra. Eller som en ängel som viskar i örat. Men när ängeln viskar måste du bearbeta och filtrera det. Vad ska du göra med allt detta? Jag skrev ner två ord: marknadsplatsen för påverkare.

En påverkare talar om sitt expertområde med sådan säkerhet, entusiasm och glädje att alla tänker: jag vill vara som den personen. Men det är en illusion. Den personen är inte sådan varje dag. De framför en roll.

Vi dras till underhållning. Därför finns det en marknadsplats för påverkare som ständigt paketeras och levereras genom det självförtroende du talar om. Jag tycker att det är en illusion, en hägring.

David Rice: Du arbetar med människor som möter det du kallar olösliga problem. Samtidigt lever vi i en värld där AI lovar svar på nästan allt. Oroar du dig för att människor blir mindre bekväma med att leva med osäkerhet? Vad händer med beslutsfattandet när ledare känner press att leverera ett svar?

Dr. David Zierk: Sinnet tolererar inte osäkerhet. Det behöver avslut och söker det så snabbt som möjligt. Osäkerhet skapar en känsla av inre oro. Jag är upprörd, stressad, ur balans. Sedan behöver, vill och förtjänar jag visshet. När jag får visshet, till exempel genom AI, får jag lättnad.

Då är vi plötsligt i trubbel. Det här kallar jag sinnets cykel: jag är osäker, jag blir orolig, jag behöver visshet och jag känner lättnad. Det som gav mig lättnad, i det här fallet AI, minskade min stress. Allt som ger dig lättnad är centralt för ett beroende. Lättnad är det som kallas negativ förstärkning.

Något tas bort och sannolikheten för beteendet ökar. Positiv förstärkning är något som ges till dig och som ökar sannolikheten för beteendet. David, du gör ett bra jobb—här får du en godisbit. Negativ förstärkning innebär att jag tar bort något från dig. Jag tar bort din oro. Du känner lättnad och blir beroende av mig. Vi blir förälskade och lever lyckliga i alla våra dagar.

Negativ förstärkning är mycket kraftfullare och mer inflytelserik än positiv förstärkning, och den slår definitivt bestraffning. Allt som ger dig lättnad har en stark beroendepotential. Människor behöver förstå det. Det är därför jag tror att människor blir beroende av AI och informationen som föds ur den här enorma processen.

David Rice: Jag håller helt med. Ledarskap innehåller alltid osäkerhet, men förväntan på omedelbara svar känns nu högre. Det finns ett obehag i att säga: jag vet inte ännu. AI kan påskynda ett svar, men visdom tar fortfarande tid. Det är något man tillagar.

Dr. David Zierk: En bra formulering. Förr kallade vi det kontemplation eller djup eftertanke. Det handlar om att pausa och gå in i ett reflekterande läge. Det fascinerande är att du måste ha förtroende för din egen förmåga att skapa. Om något annat skapar åt dig, varför ska du själv gå igenom den skapande processen?

Det behöver du inte. Det snabbaste sättet att hantera osäkerhet är att döma: den personen vet inte vad den pratar om. Klart. Jag har ingen osäkerhet längre. Problemet med dömande är att det är ett slutet sinne, och ett slutet sinne är inte ett lärande sinne.

Motsatsen till dömande är nyfikenhet. Nyfikenhet är ett öppet sinne. Vad mer vet jag inte? Det är fantastiskt. Tack AI för att du gav mig allt jag ville ha och mer. Vad gör jag nu med det? Vad mer behöver jag veta? Hur kan jag föra informationen framåt på ett sätt som hjälper inte bara mig själv utan även andra? Det är den mänskliga processen.

David Rice: Det här har varit fascinerande. Innan vi avslutar vill jag ställa en sista fråga som går tillbaka till den frånkoppling vi talade om tidigare. Om AI och teknik påskyndar frånkopplingen, vad behöver ledare göra för att inspirera till återanknytning? Är det medvetenhet, empati eller behöver vi bara sakta ner?

Dr. David Zierk: Alla de svaren är fantastiska. AI är mycket bra på lösbara problem, men den verkliga mänskliga intelligensen handlar om att hantera olösliga problem.

John Gottman, en forskare och parterapeut i världsklass, sade tillsammans med sin hustru att 69 procent av alla mellanmänskliga problem inte går att lösa. Avrundat är det 70 procent. Det betyder att AI inte kan hjälpa oss med 70 procent av alla mellanmänskliga problem.

Olösliga problem betyder att det förflutna alltid är problemet. Alltid. Det intressanta med det förflutna är att det är där AI lever, men vi behöver inte leva där. AI vet bara det som finns i det förflutna, i sin stora databas, och för det vidare. Men vi människor lever i det avlägsna förflutna, i nuet och i framtiden. AI har inte levt i framtiden och kommer aldrig att göra det.

Det bryr sig inte ens om vilken information det för vidare eller vilka konsekvenserna blir. Människor lever i det förflutna, nuet och framtiden samtidigt. Det vi talar om är att lära ledare att vara mer närvarande, med avsikt, nyfikenhet och flexibilitet.

Det som fungerar för en person eller ett team kanske inte fungerar för andra. Därför behöver du flexibilitet. Men innan du genomför någon flexibel handlingsplan ska du återgå till att vara avsiktlig: skapa medveten kontakt med människor, var insiktsfull och empatisk.

Var nyfiken på en annan människas värld. Bara det är mycket. Du nämnde självmedvetenhet och empati. Men om jag måste koka ner allt handlar det om att hjälpa människor att vara mer avsiktligt nyfikna, det jag kallar medkännande nyfikenhet. Jag tror att medkännande nyfikenhet är motmedlet mot den empatiska amnesi vi talade om tidigare.

David Rice: Jag älskar det. Jag tänker alltid att ledare sätter rummets känslomässiga temperatur. Om en ledare visar nyfikenhet kommer andra att spegla den. När vi får mer teknik på arbetsplatsen måste vi alltså vara mer avsiktliga med den mänskliga sidan och ge ut det vi vill få tillbaka.

Dr. David Zierk: Jag höll nyligen ett föredrag och började ungefär så här: tack så mycket för inbjudan. Det är ett nöje att stå här. Jag börjar med att berätta vad jag inte vet om ämnet. Jag ville att människor skulle känna genuiniteten i det och förstå att jag inte är en besserwisser.

Inte ens AI är en besserwisser, även om det vet allt. Tekniskt sett, inte teoretiskt, vet det bokstavligen allt. Men ingen tycker om en besserwisser. Man kommer tillbaka till den mänskliga kontakten och säger: låt mig berätta vad jag inte vet om ämnet och önskar att jag visste. Sedan berättar jag vad jag vet, och tillsammans ser vi om vi kan föra frågan framåt.

David Rice: David, det har varit ett nöje att ha dig med i podden och prata om detta.

Dr. David Zierk: Det här har varit fantastiskt.

David Rice: Lyssnare, tills nästa gång. Gå gärna till peoplemanagingpeople.com/subscribe. Registrera dig för nyhetsbrevet om du inte redan har gjort det. Då får du fler poddavsnitt, allt nytt innehåll vi skapar och många bra uppdateringar två gånger i veckan, varje tisdag och torsdag. Registrera dig.

Och tills nästa gång: det är dags att sätta rummets känslomässiga temperatur.