Gemenskap är det nya modeordet – men vi gör det fel

David Rice: Du har en Slack-kanal där alla delar vad de gör med AI. Ingen läser den, men du kallar det en gemenskap. Du arrangerade ett evenemang. 200 personer registrerade sig och 200 personer dök upp. De publicerade inlägg om det på Instagram. Du följde upp mätvärdena för sociala medier och kallar det nu en framgång. Men kommer de tillbaka?

Dagens program är ett samtal jag hade på Transform i Las Vegas med Jessie Jacob, Community Manager för Culture First på Culture Amp, om varför våra följare i sociala medier inte är en gemenskap och varför de flesta genomför det på ett fruktansvärt sätt i AI-eran, när alla plötsligt vill skapa upplevelser på plats.

Jessie leder en global gemenskap med 100 000 personer. Culture Amps princip är enkel: kontakt internt, affärer externt. När du skapar genuint värde kommer människor tillbaka. Det vi ser hända i världen just nu är ett exempel på relationell atrofi. Esther Perel, Culture Amps externa rådgivare, använder det här uttrycket.

När våra muskler förtvinar använder vi dem inte. Detsamma gäller våra relationella färdigheter. Teknik gör det lättare att isolera sig. Vi umgås mindre och mindre, så alla svänger över till gemenskap hit och gemenskap dit. Men ofta utformar de för kortsiktig tillväxt och optimerar för DJ-festen på kaféet som får 200 registreringar, samtidigt som de mäter följare och inlägg i stället för att fråga om människor faktiskt lär känna varandra.

Och den apati vi ser – ibland handlar den inte om ”jag bryr mig inte”. Ibland ser den ut som ”jag känner mig inte bekväm” eller ”jag känner mig inte trygg nog att vara mig själv”. Så i dagens program ska vi gå igenom varför relationell atrofi uppstår samtidigt som alla pratar om psykologisk trygghet; hur man mäter det som faktiskt spelar roll – kommer de tillbaka?; den förändring alla behöver göra och själva bli välkomstkommittén; hur man utformar sammankomster som skapar genuin kontakt, inte bara innehåll; och varför detta blir din konkurrensfördel när människor inte kan avgöra vad som är verkligt och vad som är AI.

Jag heter David Rice. Det här är People Managing People. Och om du har blandat ihop fåfänga-mätvärden med att bygga gemenskap visar det här samtalet vad du missar. Över till mig och Jessie.

Jag är här med Jessie Jacobs. Hon är Community Manager för Culture First på Culture Amp och, vad jag förstår, komiker.

Jessie Jacob: Det vet jag inte. Jag gjorde – blivande ...

David Rice: Jag borde ha frågat. Så –

Jessie Jacob: Jag vill bli ...

David Rice: Jag borde ha frågat. Du gjorde ett sex minuter långt framträdande. Hur gick det? Var det – Det var fantastiskt. Fick du många skratt?

Jessie Jacob: Jag fick många skratt. Jag hade några skämt om arbetslösa, men inget av dem fungerade.

David Rice: Fantastiskt material för pappaskämt. Jag måste använda dem.

Jessie Jacob: Eller hur? Solida skämt.

David Rice: Så ja. Hur går Transform för dig och vad har du lärt dig?

Jessie Jacob: Jag älskar Transform. Det här är mitt tredje år. Det känns som sommarläger. Jag tänker: ”Åh, jag har inte sett dig på ett helt år.” Men jag njuter av det och har varit på en handfull sessioner.

Jag älskar det, men jag är här för människorna.

David Rice: Ja. Du vet? En Community Manager här för människorna, det kunde man ju ana.

Jessie Jacob: Jag vet. Ja, du vet.

David Rice: Kan du beskriva den rollen lite? Okej. För jag är nyfiken på – jag hade ungefär den här tanken 2025: vi kommer verkligen behöva bygga gemenskap.

Ja. Det är så vi alla kommer att ta oss igenom allt det här. Om man ser alla utmaningar går det så snabbt. Det finns inget sätt att göra det här utan gemenskap. Så berätta lite om vilka målen har varit och hur det har utvecklats under de senaste åren.

Jessie Jacob: Gemenskap är verkligen ett modeord.

Så hett just nu. Det är det. Okej, jag arbetar på Culture Amp. När grundarna startade företaget sa de: ”Vi vill förstärka upplevelsen och effekten för 100 miljoner människor på jobbet, men vi kommer aldrig att göra det med enbart programvara och teknik.” Så de frågade sig: ”Hur får vi människor att samlas för att dela idéer och bästa praxis så att vi kan förverkliga det här uppdraget?”

Och nästa månad ska vi fira vårt tioårsjubileum, vilket är helt otroligt. Nu har vi den största gemenskapen för personal och arbetsliv. Det är ungefär 100 000 personer globalt. En del av min roll är att hjälpa våra medlemmar – inte bara våra kunder, utan alla som delar vårt uppdrag att skapa en bättre arbetsvärld – att träffas fysiskt och digitalt för att dela idéer, bästa praxis och allt möjligt.

Så vi har hållit på ett tag och vi är ganska bra på det. Och nu är det så roligt att alla andra säger: ”Vänta, det här borde vi också göra.”

David Rice: Hur börjar man ens förstå 100 000 människor?

Jessie Jacob: Det gör vi inte. Det är ... det gör vi inte.

David Rice: Man låter dem själva skapa ordning i det, eller hur?

Jessie Jacob: Ja.

David Rice: Håller sig undan.

Jessie Jacob: Prata sinsemellan. Nej.

Jag älskar en vinnare i Richmond Records. När det väl skalas upp – när det skalar – kommer gemenskapen organiskt att gå in i olika grupper. Ja. Ja. Och det är det som har hänt.

David Rice: Jag är nyfiken, för vi befinner oss uppenbarligen i en tid där tekniken gör det lättare för oss att isolera oss.

Det är – ja ... vi umgås mindre och mindre.

Jessie Jacob: Ja.

David Rice: Ser du många team, alltså dina kundteam, som vill göra något liknande det du gör, men internt?

Jessie Jacob: Absolut. Jag tror att vi pratade om det tidigare: Esther Perel är en bästsäljande författare i New York Times och relationsterapeut.

Hon är faktiskt rådgivare på Culture Amp – alltså extern rådgivare. Och hon pratar mycket om relationell intelligens och använder uttrycket relationell atrofi. När våra muskler förtvinar om vi inte använder dem gäller samma sak våra relationella färdigheter. Så hur hjälper vi våra team och sättet vi samlas på att bygga upp den relationella färdigheten?

Det är så lätt att säga: ”Vi vill att våra team ska känna psykologisk trygghet. Vi vill att alla ska känna sig bekväma med att dela sina idéer och framföra sina farhågor.” Det är en sak att säga det. Det är en annan sak att faktiskt göra det.

David Rice: Ja.

Jessie Jacob: Och vi lär oss i realtid hur man samlas på ett bra och bättre sätt, för vi kan inte bara säga: ”Vi har ett möte.”

Det handlar om vad mötet ska ha för syfte och – vem är det till för och vem är det inte till för? Vad försöker vi faktiskt uppnå? Vilka frågor behöver vi besvara? Hur vill vi att människor ska känna sig? Att gå tillbaka till grunderna: vad och varför samlas vi? Varför träffas vi?

David Rice: Känner du ibland att det, utöver den relationella atrofibiten – ja ... finns en känsla av relationell apati, där människor helt enkelt tänker ”jag bryr mig inte”? ”Jag vill inte göra det här. Jag bryr mig inte.”

Jessie Jacob: Ja, och om vi inte utformar våra sammankomster på ett genomtänkt och inkluderande sätt – särskilt när vi pratar om neurodiversitet – kan vi inte bara ordna en sammankomst och säga: ”Alla kommer att komma överens.” Ibland handlar apatin inte bara om ”usch, jag vill inte göra det här”, utan kan snarare se ut som ”jag känner mig inte bekväm” eller ”jag känner mig inte trygg” eller ”jag känner inte att jag hör hemma”.

Och trygghet kan se ut på många sätt. Det kan vara känslomässigt. Det kan vara fysiskt, genom hur rummet är arrangerat. Hur tar vi oss ut härifrån? Det kan handla om: ”Får jag uttrycka mina idéer, farhågor och bekymmer här?” Det kan också handla om: ”Behöver jag fem minuter för att gå och sätta mig i ett tyst rum, och finns det ens ett sådant utrymme?”

David Rice: Det känns nästan lika mycket som en operativ fråga när man tänker på att utforma något sådant som något en personalchef normalt skulle behöva hantera. Men det jag hör här är att många personalchefer får i uppgift att hjälpa människor att knyta kontakt.

De ska hjälpa dem att reda ut det här, bygga upp lärande mellan kollegor och sådant. Är det något du ofta hör från din gemenskap?

Jessie Jacob: Att ledarna får det i uppgift? Ja. Ja, absolut. Men det går också tillbaka till kulturen. Det börjar med att vi själva är den förändring vi vill se i världen.

Jag tycker inte att vi behöver lägga allt på personalchefen. För om vi ska vara ärliga lägger vi också hela frågan om att möjliggöra AI på personalchefen. Så frågan blir: vad har vi sagt är viktigt i vår kultur? Jag var på ett Culture Amp-evenemang på kontoret.

David Rice: Just det.

Jessie Jacob: Jag har arbetat där i över fyra år nu och kom på mig själv med att tänka, när jag skulle gå till kontoret: ”Åh ...” Det var på kontoret i New York och jag går inte till det kontoret. Jag tänkte: ”Tänk om ingen säger hej, eller tänk om ingen välkomnar mig?”

Man hör sin inre dialog och sitt eget nonsens: ”Herregud.” Precis innan jag gick in tänkte jag: ”Va? Jag kanske inte kommer till det här kontoret varje dag, men jag har arbetat här i fyra år. Jag är välkomstkommittén.” Du förstår vad jag menar? Du är Community Manager. Jag tror att vi alla måste göra en förändring när vi går in i sådana här sammanhang: säg hej till människor.

Vad heter du? Hej, hur är läget? Vi måste vara den förändring vi vill se i världen. Vi behöver välkomna människor. Vi behöver se människor och vara närvarande, och jag tycker att det måste kommuniceras inom våra organisationer. Men vi fastnar i effektivitet, problemlösning och maktdynamik på jobbet, och då blir allt mycket mer komplicerat.

David Rice: Det är roligt. När jag tog jobbet som redaktör för People Managing People hade vårt moderbolag ett stort toppmöte i Mexiko. Jag träffade en man som jag inte visste vad han gjorde eller någonting annat om, men han kom fram till mig och sa – han var tysk – ”Vem är du? Och varför skulle vi anställa dig?” Jag kunde inte låta bli att skratta.

Han var så direkt. Jag började förklara och han sa: ”Jag gillar det svaret. Det är ett bra svar.” Herregud. Jag älskade bara hans direkthet och förmåga att säga: ”Jag känner inte dig. Jag behöver ändra på det. Berätta om dig själv.”

Jessie Jacob: Försvara din existens. Precis innan det här sa jag bokstavligen till dig: ”Vad är det du säger att du gör här?”

David Rice: Så vi stod här och väntade – jag gjorde – på att allt skulle riggas, och då sa hon: ”Så vem är du? Vad är det här?” Jag är nyfiken. Du nämnde AI-biten. Ja. Och det är uppenbarligen en utmaning vi alla har.

Hur har samtalet om det förändrats för medlemmarna i din gemenskap under det senaste året eller så?

Jessie Jacob: Ja. Vad ... utveckla.

David Rice: Hur pratar de om hur de ska prata med sina människor om det? Det var ungefär min stora fråga.

Jessie Jacob: Menar du hur man möjliggör det eller hur vi ska använda AI?

Är det det du menar – specifikt? Förlåt. Jag skrattar för att jag redan ser HR-personers titlar förändras till något i stil med människor inom AI-möjliggörande eller vad det nu blir. Och jag tänker: ”Oj då”, för nu är du expert och nu har vi lagt till titeln för att bevisa det. Men självklart avgör personer som arbetar med personal och kultur hur vi arbetar och hur kulturen fungerar.

Så det är logiskt att personalfunktionen tar på sig det, att faktiskt hjälpa människor att vidareutbilda sig och utvecklas. Men ja, människor är rädda. Människor är oroliga. Hur ska vi tänka kring styrning? Vad kommer att hända? Hur gör vi ... hur ser vår förhandsanalys av misslyckanden ut? Hur vet vi att detta har misslyckats, när vet vi det och när bör vi ändra kurs?

Jag tror att människor försöker vara lite mer eftertänksamma och inte bara säga ”låt oss rulla ut det här blint”, utan fråga hur vi gör det på ett genomtänkt sätt. Organisationer som försöker vara lite mer eftertänksamma kommer kanske att lyckas bättre på lång sikt, även om man på kort sikt kan känna mycket rädsla för att missa något, eftersom det finns ett sådant konstant –

David Rice: Konstant brus.

Jessie Jacob: Ja. Och –

David Rice: Någon jag lyssnade på igår sa ungefär: ”Sluta använda LinkedIn, för alla berättar vad de gör med det, men så mycket av det blir aldrig verklighet, eller så fungerade det inte alls på det sättet.”

Jessie Jacob: Ja, eller så säger vi upp människor i förtid på grund av AI. Och man tänker: ”Ni har inte ens genomfört möjliggörandet, och ändå säger ni upp folk?” Okej, toppen.

David Rice: Ja, det är intressanta tider. Brian gick upp på scenen igår och sa: ”Om någon säger att de vet vad de gör eller att de har svaren, så försöker de lura er.”

Till hundra procent. Det känns så. Alla pratar om det på ett sätt som låter som: ”Jag vet inte, men jag tror att det här kanske fungerar.”

Jessie Jacob: Till och med när jag själv vidareutbildar mig behöver vi tid att experimentera. Ja. Vi behöver tid att leka, och när en organisation är så fokuserad på tillväxt och att nå sina siffror och mätvärden tänker man: när ville ni att jag skulle experimentera?

När ska jag få tid att leka?

David Rice: Jag kanske borde fråga, eftersom du inte verkar ha något svar.

Jessie Jacob: Jag tänker verkligen mycket på hur vi ska ge människor tid under arbetsdagen att göra det. Organisationer brukade ge människor tid om de hade ett sidoprojekt som de trodde skulle gynna organisationen: lägg ett visst antal timmar på det.

Hur gör vi det? Hur skapar vi tid för det? Jag vet inte. Vi genomförde nyligen ett AI-möjliggörande, och det erfarenhetsbaserade lärandet måste ske. Men mitt problem är: om vi ska avsätta tid till det, gör då sammankomsten kvalitativ. Vad behöver de faktiskt få ut av den? I stället för att bara samla människor och prata om AI.

Vi måste göra själva saken – och sedan – lista ut det tillsammans.

David Rice: När vi pratar om det internt säger vi: låt oss se till att det här mötet har en riktning och en gemensam upplevelse. För vi kanske kommer in och säger: ”Jag har gjort det här med verktyget.” Och alla andra svarar: ”Toppen, jag har gjort det här med verktyget.”

Men det är inte automatiskt värdefullt. Många vd:ar har sagt: ”Vi har en Slack-kanal där alla delar vad de gör med det.” Då frågar jag: ”Är det någon som faktiskt läser den?” Klart. Klart. Färdigt. Vi är en gemenskap.

Jessie Jacob: Ja. Vi är en gemenskap. Vi lär oss. Vi delar bästa praxis.

David Rice: Det är roligt, för jag har haft Justin, din kollega, i programmet.

Vi pratade om några av sätten ni har hanterat det här internt. Har ni haft utmaningen att organisera någon slags gemenskap kring hur man använder de här verktygen, vad ni vill att människor ska göra med dem och kanske till och med på en filosofisk nivå vad man inte ska använda dem till?

Det är inte ett bra användningsområde.

Jessie Jacob: Vi är väldigt tydliga med vilka verktyg man får och inte får använda. Vi är stora förespråkare för att vara vår egen första kund. Vi har uppenbarligen en AI-komponent och en AI-coach i vårt eget verktyg, så vi lär oss i realtid hur vi bör använda vårt verktyg i vår egen kultur.

David Rice: Just det.

Jessie Jacob: Annars, hur ska vi kunna hjälpa våra kunder att göra samma sak? Det handlar alltså inte bara om AI-möjliggörande i allmänhet, utan om AI-möjliggörande kring just vår produkt, och det håller vi på att reda ut i realtid. Du känner till uttrycket att äta sin egen hundmat.

Vi brukar prata om att dricka sin egen champagne. Måste vi faktiskt göra det vi vill att våra kunder ska göra? Så vi måste –

David Rice: Hur ska vi annars kunna ge dem råd om det?

Jessie Jacob: Precis. På många av våra interna sammankomster delar vi därför interna berättelser från vår egen första kund om hur vi använder produkterna och mäter det.

David Rice: Det låter som att det finns en ganska hög grad av självinsikt. Jag gillar att du började med att säga: ”Vi kommer inte att kunna göra det här med enbart teknik och programvara.” Jag tänkte redan att det faktiskt är en nivå av självinsikt som många företag saknar.

Jessie Jacob: Våra grundare var väldigt kloka kring det och trodde verkligen på uppdraget.

Vi brukar prata om att Patagonia skänker sina vinster till forskning om globala klimatförändringar. Toms har sin en-för-en-modell. Culture Amp visste att investeringar i den här gemenskapen var ett långsiktigt strategiskt drag. Det är varumärkeskännedom och tankeledarskap högst upp i tratten för oss.

Och vi kommer att se fördelarna med det, men det hjälper oss också att förverkliga vårt uppdrag. Så ja, vi kommer att investera i det, men vi vet också att det kommer att gynna oss och vår pipeline. Men hur gör vi det på ett autentiskt sätt som inte känns obehagligt eller som att vi försöker sälja till människor?

David Rice: Ja.

Jessie Jacob: Jag tror att det är en av många anledningar till att vi har lyckats. En del av hemligheten är att vi vid varje sammankomst i vår gemenskap anger de här grundprinciperna. En av dem handlar om kontakt internt och affärer externt. I en gemenskapssammankomst säger vi att vi är här för att genuint knyta kontakt och lära oss och utvecklas tillsammans.

Om det senare leder till att vi gör affärer är det fint. Men hårdförsäljning och nätverkande är inte syftet med det här.

David Rice: Ja.

Jessie Jacob: Och vi håller människor till det. Det gäller även Culture Amp. Folk är inte dumma. De vet att Culture First-gemenskapen sponsras av Culture Amp. Men vi behöver inte mata dem med det och säga: ”Boka en demonstration efteråt.”

Vi hade en stor konferens online och ordnade visningsfester på plats. En av våra medlemmar kom fram och sa: ”Det här är den bästa dagen för professionell utveckling jag haft på flera år. Jag väntar bara på att Culture Amp ska försöka sälja något till mig.” Jag svarade: ”Okej, vad gulligt. Tack för att du är här. Är du medveten om att hela den här dagen sponsrades av Culture Amp?” De sa: ”Ja.” Och jag sa: ”Toppen. Tack så mycket och ha en fortsatt fin dag.”

Om du vill veta mer kommer du att höra av dig. Du har Google. Det är ganska enkelt att fylla i ett formulär och boka en demonstration. Eller kontakta mig så kopplar vi ihop dig med någon. Det är inte särskilt svårt.

David Rice: Och om det är en sak jag definitivt har hört under de senaste två dagarna är det att de oftast inte behöver ännu ett verktyg. Om de gör det kommer de att meddela dig.

Men för det mesta – herregud – skämtade jag lite igår. I ett rum har du en massa leverantörer som säger: ”Titta på mitt verktyg.” Och i rummet mitt emot pågår en session om att man inte behöver ännu ett verktyg.

Jessie Jacob: Herregud. Ett av mina skämt igår var att paneler är det enda format där presentationerna tar längre tid än själva innehållet.

När de väl har förklarat färdigt varför de är trovärdiga nog att stå där minns man bara företaget som sponsrar. Bokstavligen – vad håller vi på med här? Vad håller vi på med?

David Rice: Jag vet. Vi gick till en workshop första dagen som hette Att hålla HR mänskligt.

Den anordnades av ett företag som bygger AI-agenter för HR. Jag tänkte: är det här ironiskt eller ... Vad händer? Vad håller vi på med?

Jessie Jacob: Vad händer?

David Rice: Jag är inte säker på att jag förstår hur det här gör det mänskligt.

Jessie Jacob: Är vi döda? Vilken av dem – vilken? Är du verklig?

David Rice: Herregud. Jag tänkte att jag inte riktigt förstod det, men – okej.

Men okej titel. Vad vill du ta med dig innan du åker? Vad är det enda du ännu inte riktigt har gjort, bortsett från att vara med i en podd förstås? Den rutan har du kryssat i nu.

Jessie Jacob: Avklarad. Det jag är så entusiastisk över just nu är att vi pratade om hur alla och deras mamma vill arrangera upplevelser på plats i AI-eran.

Och gemenskap hit och gemenskap dit. Ja, verkligen. Jag vill fortsätta ha samtal om hur vi gör det på ett genomtänkt sätt. Hur samlas vi på ett bra sätt? Jag gick på en av de där DJ-festerna på kaféer. Har du sett sådana?

David Rice: Ja.

Jessie Jacob: Jag tänkte: ”Jag är målgruppen för det här.” Jag är den där irriterande hälsointresserade millenniegenerationen.

Och jag tänkte: ”Det var så dåligt genomfört.” Jag slår vad om att arrangörerna tänkte: ”Vi fick 200 personer att registrera sig. 200 personer dök upp. Så här många följde oss på sociala medier eller publicerade inlägg om det.” Och jag tänkte: ”Usch, varför utformar vi för Instagram-vänliga ögonblick i stället för genuin gemenskap och att få människor att komma tillbaka?”

Och hur mäter vi framgången med det här? Jag vill hjälpa andra att förstå att när vi bygger gemenskap ska vi utforma för kontakt.

David Rice: Ja.

Jessie Jacob: Mät det som spelar roll: kommer människor faktiskt tillbaka till din sammankomst? Kvalitet framför kvantitet kommer att vara viktigare på lång sikt, men så många varumärken fastnar i kortsiktig tillväxt och effektivitet.

Jag förstår att kapitalismen kommer att göra det kapitalismen gör, men stanna upp ett ögonblick, zooma ut och förstå det långsiktiga perspektivet. Om du verkligen vill investera i gemenskap, gör det på rätt sätt.

David Rice: Som du sa till mig tidigare: förstå för det första att dina följare i sociala medier inte är en gemenskap.

Jessie Jacob: Det är de inte. Usch.

David Rice: Men lämna också det Instagram-vänliga ögonblicket. Vilken stad du än är i lovar jag att den har en mur med murgröna, en rosa bokstavsskylt och människor som ska stå mellan ett par vingar eller något liknande. Låt det stanna där.

Du behöver inte skapa det ögonblicket åt människor, och det hjälper inte till att driva gemenskapens övergripande mål.

Jessie Jacob: Vi längtar så mycket efter närhet, kontakt och att träffa människor.

David Rice: Ja.

Jessie Jacob: Och det finns sätt att göra det. Det är en helt annan uppsättning färdigheter att säga: lokal, fri bar, alkohol. Det är något helt annat att fråga: vad är poängen här?

Och hur hjälper vi de här människorna att verkligen lära känna varandra, hålla kontakten, dela idéer och bästa praxis och fortsätta komma tillbaka och träffas? Det är något helt annat, och jag vill prata mer om det. Kan vi göra mer av det?

David Rice: Det är ju rätt tid att göra det, eller hur?

För du kommer snart behöva konkurrera med deras AI-flickvänner, eller hur?

Jessie Jacob: Till hundra procent. Jag menar, vi –

David Rice: För du måste få bort dem från hur enkelt allting är.

Jessie Jacob: Även när jag tänker på varje beslut vi fattar vet jag att vi gärna säger att det är ett datainformerat beslut. Men när man tänker på beteendeekonomi fattar vi i slutändan beslut utifrån hur vi känner och vilken förväntad känslomässig effekt beslutet har.

Ofta handlar det om en magkänsla. Vi använder AI-verktyg och jag älskar att de hjälper oss att bli effektivare. Men vi kommer också att få svårt att förstå vad som är verkligt och vad som inte är det. Till slut kommer vi att återgå till: ”Okej, vi har träffats. Jag litar på ditt omdöme. Vem borde jag anställa?” Och: ”Okej, vilken leverantör borde jag samarbeta med?” Det kommer att komma från det här, inte från allt det andra.

Det är där gemenskapsdelen kommer in. Om du gör det här på ett bra sätt blir det din konkurrensfördel på lång sikt.

David Rice: Det här är ingen tid för relationell atrofi, okej? Ja. Jessie, det har varit fantastiskt att ha dig här. Så bra. Jag uppskattar verkligen att du tittade förbi.

Jessie Jacob: Tack så mycket. Det var så roligt. Tack för att jag fick nörda loss med dig.

David Rice: Absolut. Lyssnare, mer kommer. Men under tiden, se till att du har anmält dig till nyhetsbrevet, så ses vi nästa gång.

Jessie Jacob: Älskar det. Hej då.