Transhumanism: Framtidens diskriminering på arbetsplatsen

Den definition jag tycker bäst om är den jag hittade på CARM.org. Där definieras transhumanism som ”…idén att människor som helhet kan förbättras drastiskt på fysiska och mentala områden med hjälp av tekniker som kloning, genetisk modifiering, bionik, nanoteknik, läkemedel och så vidare.”

Begreppet får mig att tänka på ett gammalt tv-program som hette ”Mannen för sex miljoner dollar”. I serien kraschar en astronaut på jorden och forskare bygger om hans kropp med bioniska delar, vilket gör att han kan springa snabbare, se över stora avstånd och lyfta enorma vikter. 

Om du har 3 minuter och 28 sekunder över kan du titta på videoklippet nedan. Det var ett av mina favoritnöjen under barndomen.

The Six Million Dollar Man Opening and Closing Theme (With Intro) HD Surround

Mannen för sex miljoner dollar var science fiction från 1970-talet. Teknikens utveckling har nått en sådan nivå att det inte bara är lätt att föreställa sig att implantera teknik i våra kroppar, utan det är också vanligt förekommande. Jag menar, vad är pacemakrar? 

Men pacemakrar ger inte någon en konkurrensfördel på arbetsplatsen. Vad händer när teknik som implanterats i någon faktiskt ger personen ett försprång på kontoret? Skulle de ses som de mest kvalificerade personerna av rekryterare och rekryteringsansvariga? 

Mer än en fråga för sex miljoner dollar

Om svaret på den sista frågan är ja, hur är det då rättvist mot alla andra arbetstagare som inte har den implanterade tekniken? Och om de upptäckte att de befann sig i ett underläge, hur skulle de sannolikt reagera? Nåväl, jag har ett fall att presentera för dig.

Oscar Pistorius kunde springa en kvartsmil på 45,07 sekunder – tillräckligt snabbt för att tävla i de olympiska spelen 2012. Det som gjorde prestationen ännu mer imponerande var att han gjorde det utan fötter. 

Oscar föddes utan de ben som förbinder anklarna med knäna, så sydafrikanen fick benen amputerade halvvägs ner på vaderna som spädbarn. Flera år senare, som vuxen, springer Pistorius med specialanpassade proteser: halvmåneformade blad av kolfiber som fästs vid knäna och kallas ”Cheetah Flex-Feet”. 

Som dubbelamputerad innehar Oscar världsrekorden på 100, 200 och 400 meter. År 2007 började han tävla mot – och besegra – elitidrottare utan funktionsnedsättning. Men mitt i hans otroliga framgångar invände några av Pistorius motståndare.

Här är ett utdrag ur en artikel från 2012 om Oscar Pistorius …

”Sent under 2007 slog Internationella friidrottsförbundet (IAAF) fast att [Oscar Pistorius] konstgjorda ben faktiskt gav honom en orättvis fördel – att deras fjädrande egenskaper gjorde det möjligt för honom att skjuta ifrån marken mer effektivt än en normal mänsklig fotled, vilket lät honom hålla högre hastigheter med mindre ansträngning än andra sprinters. [Som ett resultat] förbjöds han att tävla mot idrottare utan funktionsnedsättning.

Men tack vare efterföljande forskning och vittnesmål under ledning av biofysikern Hugh Herr, chef för forskargruppen för biomekatronik vid Massachusetts Institute of Technology, upphävde IAAF det tidigare beslutet.”

Inom en nära framtid kommer liknande argument att framföras på en arbetsplats nära dig. Någon kommer att anses ha en teknisk fördel och de som saknar den kommer att protestera. I slutändan kommer det som ger företaget större vinst att segra (jag har blivit cynisk på äldre dagar).

Tänk på följande: ett antal biltillverkare låter sina arbetare på monteringslinjen bära exoskelett som hjälper dem att lyfta och hålla bildelar ovanför huvudet. Exoskeletten minskar slitaget på de anställdas kroppar. 

I augusti 2018, när jag gjorde den här videon, hade Ford ensamt 15 fabriker i sju länder där anställda bar exoskelettvästar för att minska trötthet och skador. Du kanske undrar vilken den långsiktiga effekten av detta blir. 

I framtiden kan erfarenhet av exoskelett vara ett krav när det gäller att anställa fler arbetare till en bilfabrik. Om så är fallet, skulle någon med proteser vara det bättre valet? 

En noggrann analys av data visar att personer med proteser är billigare för ett företag att försäkra, eftersom konstgjorda lemmar lätt kan ersättas om en olycka skulle inträffa. 

Således utgör kandidater med konstgjorda lemmar en lägre risk för ett företag än någon med naturliga, fullt utvecklade lemmar. Så är det diskriminering att anställa personer med konstgjorda lemmar eller en logisk affärsåtgärd baserad på data?

Var finns alla jobb för människor? 

Om du tycker att det där är lite väl… jag vet inte… vulgärt? Här är några fler möjligheter att försöka greppa. Och kom ihåg att alla dessa exempel är verkliga. 

År 2017 använde forskare elektroencefalografi (EEG)-sensorer för att fånga upp och övervaka hjärnaktivitet. Ett företag som heter Neurosky använde den tekniken för att ta bilder och publicera dem på Facebook och Twitter enbart genom att tänka på det. 

Med det i åtanke, vem är mer kvalificerad att vara chef för sociala medier? En människa med EEG-hjärnimplantat som kan publicera inlägg på sociala medier i tankens hastighet eller någon utan den tekniken implanterad i sig? 

Med tanke på framstegen inom AI och vad den kommer att kunna göra utan mänsklig inblandning under de kommande 5–10 åren, kommer transhumanism att vara det enda sättet för människor att konkurrera om jobb?

I en snabbt föränderlig politisk era med korta nyhetscykler kan kandidater med EEG-hjärnimplantat som kan hålla jämna steg med AI:s tempo föredras av företag som söker alla konkurrensfördelar de kan få.

I det här skedet är allt detta hypotetiskt, men inte orealistiskt. Det väcker frågan: Är det diskriminering om företag föredrar kandidater med EEG-hjärnimplantat framför dem utan?

År 2014 lyckades forskare från Harvard University skicka ett enkelt mentalt meddelande från en person i Indien till en annan person i Frankrike, vilket i princip bevisade att kommunikation ”hjärna till hjärna” är möjlig.

När det gäller att anställa programmerare i framtiden kan företag föredra att anställa programmerare som kan arbeta telepatiskt eftersom de är effektivare. Som ett resultat kanske kandidater utan telepatiska implantat som möjliggör kommunikation hjärna till hjärna inte anställs i samma utsträckning.

Är detta en diskriminerande praxis eller helt enkelt det effektivaste sättet att arbeta? 

Är detta lagligt?

Jag har tagit upp etiska utmaningar, men hur är det med de juridiska? Jag är inte advokat och spelar inte heller en på TV, men jag har en idé om vad som sannolikt kommer att hända härnäst.

• Kränkning av grundläggande mänskliga rättigheter: Transhumanistisk teknik kan, om den inte regleras ordentligt, leda till kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter såsom fysisk och psykisk integritet, tankefrihet och till och med själva livet. 

Vissa nytänkande länder är redan på hugget. Till exempel den 25 oktober 2021 antog Chile en grundlagsändring för att skydda hjärnaktivitet och information, vilket gjorde landet till det första i världen att lagstifta om ”hjärnrättigheter” eller ”neurorättigheter”. För att citera Unesco: ”Målet är att ge personliga hjärndata samma status som ett organ, så att de inte kan köpas eller säljas, smugglas eller manipuleras.”

• Förändrad syn på personskap: Transhumanism är starkt kopplat till en förändring av omfattningen av ens ”personskap”. Detta kan leda till nya juridiska utmaningar när det gäller att definiera och skydda rättigheterna och skyldigheterna för personer som har genomgått delar av transhumanismen. Ta till exempel ”Mannen på sex miljoner dollar”. Hans ben, högra arm och vänstra öga var alla bioniska och kostade sex miljoner dollar att modifiera på 1970-talet. 

Justerat för inflation motsvarar det $47,596,237.11 i dag. Så vem äger tekniken inuti Steve Austins kropp? Steve Austin eller den amerikanska regeringen? Om den amerikanska regeringen äger den, vem har då det yttersta bestämmandet över vad Steve Austin kan göra med sin kropp? 

Föreställ dig nu att ett företag erbjuder dig genterapi som en personalförmån så att du kan få ditt drömbarn eller neurala implantat åt dina föräldrar så att de kan undkomma Alzheimers eller någon annan sjukdom. Vem har det yttersta inflytandet under sådana omständigheter?

Jag skulle kunna fortsätta, men jag har redan gett tillräckligt med inspiration till en ny säsong av Black Mirror. Och bara det borde ge framtida företag tillräcklig anledning att stanna upp. 

Men för de företag som utan tvekan kommer att ignorera varningarna finns det situationer där transhumanism på arbetsplatsen skulle kunna vara något mycket bra. Transhumanistisk teknik, såsom neurostimuleringsenheter eller kognitiva förbättringar, skulle potentiellt kunna förbättra de anställdas fokus och öka hastigheten med vilken de tillägnar sig nya färdigheter. Detta skulle kunna leda till högre produktivitet och innovation på arbetsplatsen. 

Förstärkta kroppar och förbättrade kognitiva förmågor skulle kunna göra det möjligt för arbetstagare att utföra uppgifter mer effektivt, vilket leder till bättre arbetsprestationer och arbetstillfredsställelse samt förmågan att konkurrera med artificiell intelligens.

Det senare kan vara en viktig utveckling när det gäller att undvika stora sociala omvälvningar och större förmögenhetsklyftor som kommer att följa av AI:s ökade roll på arbetsplatsen. 

Och om inget annat kan transhumanistisk teknik skapa nya jobbmöjligheter inom områden som bioingenjörsvetenskap, dataanalys och cybersäkerhet, vilket skulle kunna bidra till ekonomisk tillväxt och innovation.

Ta ett djupt andetag. Möjligheterna, de goda, dåliga och fula, räcker för att skrämma dig om du låter dem. Låt dem inte göra det.