Hur självledarskap kan göra dig till en bättre ledare (med Dave Ulrich)

 

Läs transkriptet:

Vi provar att transkribera våra poddar med hjälp av ett program. Ha överseende med eventuella stavfel eftersom roboten inte är korrekt hela tiden.

Dave Ulrich: Ledarskap handlar inte om vilka vi är. Det handlar inte om våra styrkor. Det kräver mycket arbete. Bygg vidare på dina styrkor. Bygg vidare på dina styrkor. Jag vill ändra det till: bygg vidare på dina styrkor så att de stärker andra. Och om dina styrkor inte stärker någon annan har du förmodligen inte gjort ditt jobb som ledare så väl som du hade kunnat.

Tim Reitsma: Jag misslyckas inte, jag lär mig. Vilket kraftfullt påstående. Om vi tänker på självledarskap en stund, vad tänker du på? Är det att du misslyckas? Eller kanske att du lär dig?

Jag har nöjet att samtala med Dave Ulrich, som av Business Week rankats som den främsta managementgurun, av Fast Company lyfts fram som en av världens tio mest kreativa personer inom näringslivet, av Forbes utsetts till en av de fem främsta coacherna och av Thinkers50 uppmärksammats som en av världens ledande företagstänkare. Dave Ulrich brinner för idéer som skapar verklig påverkan.

I dag utforskar vi en idé om självledarskap och hoppas kunna lämna dig med en tankeväckande idé om varför det är helt okej att ta tid för sig själv.

Fortsätt lyssna när vi utforskar vad det innebär att vara ledare, hur vi kan skapa en bättre arbetsvärld och varför det enda sättet att uppnå detta är att börja med, just det, självledarskap.

Dave Ulrich, tack för att du gästar People Managing People-podden. Jag ser fram emot att ha dig med i programmet, och jag vet att flera av våra lyssnare som jag berättat för att du skulle vara med också ser fram emot det. Så tack igen för att du är här i dag.

Dave Ulrich: Tim, vilken ära. Jag har hört talas om programmet och sett några av poddarna. Det är verkligen ett nöje att få vara med i dag. Tack så mycket.

Tim Reitsma: Ja, och jag uppskattar att du redan under försnacket gjorde det väldigt tydligt: Berätta inte vart vi är på väg, berätta inte ämnet och berätta inte frågorna. Vi ska bara ha ett roligt och organiskt samtal.

Därför är jag taggad. Jag har en idé om vart jag vill ta samtalet, men vi får se vart det leder.

Dave Ulrich: Du vet, min assistent – jag ska flytta kameran så att folk kan se lite av mitt kontor och bakgrunden där jag bor – som jag har arbetat med i 32 år, sa förra veckan: ”Min man kidnappade mig en dag.”

Så Tim, låt oss tänka så här: du har precis kidnappat mina idéer för de närmaste minuterna. Jag känner mig helt och hållet i din kontroll.

Tim Reitsma: Det gillar jag. För dem som brukar lyssna på programmet ställer jag ett par frågor direkt i början. Det här är nog de enda manusbundna frågor jag vanligtvis har.

Den första frågan är: berätta lite om dig själv, framför allt vad som upptar dina tankar just nu.

Dave Ulrich: Vi lever alla komplexa liv just nu, så jag har kanske tre områden. Det första är tydligtvis familjen. Vi har tre barn och tio barnbarn. Vi försöker komma underfund med en rolig sak när det gäller våra barn. Jag vet inte om de kommer att lyssna på det här, men tidigare var vi en resurs för dem.

Vi hjälpte våra barn när de var åtta och fem år gamla och följde dem till skolan. Nu när våra barn är äldre tar de på sätt och vis hand om oss, eftersom det är vi som behöver hjälp. Det är en väldigt rolig förändring, men vi har barn och tio barnbarn, vi är aktiva i vår kyrka och i vår tro. Det är en del av vilka vi är, och jag är också mycket aktiv i arbetet.

Det som upptar mina tankar är att jag brinner för lärande som skapar värde. Därför funderar jag alltid på vad som kommer härnäst när det gäller att leda människor och organisationer, och på ledarskap som skapar värde för dem vi bryr oss om. Det är alltså de tre områdena – familj, tro och arbete – som jag ägnar min tid åt.

Tim Reitsma: Då delar vi några av de grundläggande värderingarna. Tro och familj är ett par av mina. Det tycker jag om. Nästa fråga ställer jag av ren nyfikenhet: Vad innebär det att vara ledare? När du hör ordet ledare, vad betyder det för dig?

Dave Ulrich: Det finns tusentals svar. Googla det. Någon borde googla det just nu, så får du tre eller fyra miljarder träffar. Alla har alltså en åsikt. Jag gillar enkelhet. Min doktorsexamen handlar om något som kallas numerisk taxonomi, vetenskapen om enkelhet. En ledare är någon som ser till att människor lämnar ett möte med honom eller henne och känner sig bättre till mods med sig själva.

Låt mig säga det igen. Om jag samtalar med Tim i dag eller med någon annan, lämnar jag då samtalet och känner mig bättre till mods med mig själv? Det är vad ledare gör. Ibland är det enkelt. Tim, du har ett fantastiskt program och ett fantastiskt liv, så du känner dig bra eftersom jag bekräftar dig.

Men kanske har du inte gjort något särskilt bra, och då är ledarens uppgift fortfarande att säga: ”Du har inte gjort det här särskilt bra, men jag vill ändå att du lämnar samtalet och känner dig bättre till mods med dig själv.” Jag har funnit att det är ett mycket användbart test för mig. När jag möter människor, kan jag då se till att de känner sig bättre till mods med sig själva?

Det är vad ledare gör. Sedan vill man bygga det djupet av ledarskap genom hela företaget. Inte bara ha en ikonisk ledare högst upp i organisationen, utan ett ledarskap som är fördelat i hela företaget och hjälper andra människor att känna sig bättre till mods med sig själva.

Tim Reitsma: Jag har ställt den här frågan över 40, kanske 45 gånger nu, och det här är första gången jag hört den förklaras på det sättet.

Det är nog en av mina nya favoriter: lämna människor i ett bättre tillstånd, få dem att känna sig bättre till mods med sig själva. Jag är nyfiken på hur man gör det när man ger konstruktiv återkoppling: ”Du missade målet, du gör inte ditt jobb, varför levererar du inte?” Hur får man då någon att känna sig bättre när samtalet känns så hårt?

Dave Ulrich: Det är ett dilemma. Om det vore enkelt skulle alla göra det. Låt mig ge ett exempel. Jag har ibland förmånen att coacha människor. Jag coachade faktiskt någon förra veckan, men jag använder ett annat exempel utan att nämna personen eller företaget. Det vore olämpligt.

Det var ett stort företag och en mycket senior chef. En av chefens medarbetare gjorde ett allvarligt misstag som kostade företaget enorma summor pengar. Jag behövde hjälpa chefen att hantera det. Innan du skickar mejlet – det här är ett globalt företag – borde du ha pratat med honom. Skicka det till mig så coachar jag dig. Här är mejlet:

”Du gjorde ett stort misstag. Det kommer att kosta oss miljontals dollar. Om du inte rättar till det får du sparken.”

Jag frågade om jag fick ingripa. Jag hoppas det. Tre enkla förändringar. Lyssna på dem. För det första: ”Jag bryr mig om dig.” För det andra: ”Du har stor potential i det här företaget.” För det tredje: ”Du gjorde ett stort misstag.” Det kommer att kosta oss mycket pengar. Och sedan: ”Låt oss lära oss av det så att du kan leva upp till din potential.”

Jag tog inte bort det faktum att personen hade gjort ett misstag och att det skulle kosta pengar. Ledare måste hålla sig själva och andra ansvariga. Men jag har coachat många ledare. Förra fredagen coachade jag en ledare som är chef för ett stort företag. Hon behövde ha ett sådant typiskt samtal. Jag sa till henne: ”Kan du börja med att säga – med vilka ord du än väljer – ’Jag bryr mig om dig. Jag gör verkligen det.’ Och för det andra: ’Jag vill att du ska nå din potential. Det kanske inte blir i det här företaget, men låt oss arbeta för att det ska hända.’”

Jag vet inte hur man kan göra det bättre. Det fungerar inte alltid. Jag är inte naiv. Men ledaren jag coachade ringde tillbaka ett par dagar senare, eller skickade ett mejl eftersom det är så det företaget arbetar, och sa: ”Jag fick ett annorlunda svar. Medarbetaren skrev tillbaka: ’Du bryr dig verkligen.’” Och det gjorde jag. Men jag hade inte fått fram det tidigare.

Det är alltså den praktiska, konkreta idén, inte bara teorin: Jag bryr mig om dig, du har stor potential och du gjorde ett misstag. Låt oss lära oss av det så att du kan nå din potential. Det är grunden i den enkla idén.

Tim Reitsma: Det tilltalar mig mycket. Jag har coachat några personer under min karriär och byggt team. En av mina stora passioner i livet är att skapa och bygga högpresterande team. Det betyder olika saker för olika människor, men något jag har lagt märke till under min karriär – och hos mig själv – är att när vi inte hör ord fyller vi själva tomrummet.

Om jag vet att jag har gjort ett misstag men inte får någon återkoppling om det, vart går tankarna? Jag tänker: ”Jag gjorde ett misstag. Jag kommer att få stora problem. Jag får sparken. Jag borde gå till LinkedIn och hitta ett annat jobb.” I stället för: ”Jag bryr mig om dig. Du har stor potential. Vi gjorde ett misstag, så låt oss komma på hur vi går vidare från det.”

Dave Ulrich: Jag gillar det. Och lär dig av det – inte bara gå vidare från det, utan lär dig av det. Jag minns att jag pratade med en förälder. Min fru är psykolog; jag har en bild av henne någonstans. Där är hon, psykologen på väggen. Jag vill inte få solen i ögonen under vårt samtal.

Vi pratade med ett par vi känner. De sa: ”Våra barn är tonåringar.” Det har du att se fram emot, Tim, när dina barn blir tonåringar. De kommer hem sent på kvällen och man vet inte vad som pågår. ”Jag vet inte vad jag ska säga”, sa föräldern, ”så jag säger ingenting.”

Mitt råd till en förälder är att ingenting är det högsta du kan säga, eftersom det säger en av två saker. För det första: ”Jag bryr mig inte.” För det andra: ”Jag vet inte hur man är förälder.” Jag tror att det högsta en ledare kan säga till en medarbetare är ingenting. Låt mig säga det igen: den starkaste återkopplingen är ingenting, eftersom medarbetaren tänker: ”Det var kanske inget misstag. Jag kanske gjorde fel, men det är kanske okej.” Eller: ”Ledaren vet inte hur han eller hon ska ge mig vägledning.”

Ibland handlar prestationssamtal inte om standarden, konsekvensen, beteendet, mätvärdet eller belöningen. Det handlar om förmågan att ha ett samtal och göra det jag just sa: låt oss prata. För om du inte pratar hör människor det du inte sa och kan misstolka det. Vilken fantastisk kommentar, Tim.

Tim Reitsma: Tack. Det är något jag känner igen hos mig själv. Om jag inte får återkoppling, eller får blandad återkoppling, skapar jag en liten berättelse. Ibland är berättelsen: ”Jag antar att jag gör ett fantastiskt jobb.” Ibland är den: ”Jag måste göra ett dåligt jobb.” Som ledare måste vi därför ta hänsyn till alla dessa små nyanser när vi vill lämna någon med en bättre känsla av sig själv.

Dave Ulrich: Jag tycker att det är fantastiskt. Ledarskap handlar inte om dig. Det handlar om vad någon annan får tack vare den du är.

Jag coachar en annan ledare och har hört en av de mest briljanta berättelserna. Tim, du borde ha den här personen i ditt program om hon har möjlighet. Hon är född på Filippinerna, var mycket fattig och kunde varken läsa eller skriva. När hon var sex år började hon i en skola och satt längst bak eftersom hon inte kunde läsa eller skriva.

Om jag hoppar framåt: hon hamnade längst fram, lärde sig läsa och skriva och tog examen som bäst i sin skola. Hon gick på ett amerikanskt universitet och tog examen som valedictorian. Sedan gick hon på Harvard, tog en doktorsexamen och därefter en doktorsexamen vid MIT. Hon talar sex språk. En sådan ikonisk person som vi lätt blir imponerade av. Jag coachar henne och hon har ett starkt personligt varumärke.

Jag har sagt till henne: ”Ditt jobb är inte att berätta din historia.” Alla vill att hon ska berätta sin historia. Förra veckan skulle vi faktiskt filma henne och ge henne ett pris för sin resa från fattigdom till rikedom. ”Ditt jobb är att hjälpa dem du leder att skapa sin historia. Om du inte kan använda dina styrkor så att de stärker andra och hjälper dem att skapa sin historia, då har du inte lett. Då har du bara visat att du själv är fantastisk.”

Ingen kommer förresten att ha hennes historia. Jag älskar att hon delar den, för den inspirerar. Men ledarskap handlar om hur jag hjälper dig att skapa din historia och ditt varumärke. Då har du lett, eftersom deras historia är det som räknas. Det är också vad föräldraskap handlar om.

Jag känner någon vars femåring precis har börjat skolan. Den pappans jobb är att hjälpa den unga flickan att skapa sin historia i skolan. Det är inte hans historia, utan hennes. Det kanske inte händer när hon är fem eller sex, men när hon är 15 och hatar dig kommer hon att försöka förstå var hon passar in i familjen. Det var ett skämt.

Jag tycker om det du sa: ledarskap handlar inte om vilka vi är. Det handlar inte om våra styrkor. Det kräver mycket arbete. Bygg vidare på dina styrkor. Bygg vidare på dina styrkor. Jag vill ändra det till: bygg vidare på dina styrkor så att de stärker andra. Om dina styrkor inte stärker någon annan har du förmodligen inte gjort ditt jobb som ledare så bra som du hade kunnat.

Tim Reitsma: Jag är verkligen nyfiken på nästa fråga. Syftet med vår publikation när jag började arbeta heltid var att jag var trött på att läsa alla dystra siffror och tänkte: Hur kan vi bidra till att skapa en bättre arbetsvärld?

Det blev vår slogan. Allt vi gör ses genom den linsen. När du hör uttrycket ”skapa en bättre arbetsvärld”, vad tänker du på?

Dave Ulrich: Jag vill ge dig en metafor och hoppas att den inte förolämpar någon. Den kommer från många olika religioner – hinduism, islam, judendom och kristendom.

Vissa profeter tittar på människor och säger: ”Du kommer till helvetet om du inte ångrar dig.” De försöker få människor att förändras. Andra profeter säger: ”Låt mig visa dig var himlen finns och hjälpa dig att ta dig dit.” Det du beskriver är det senare. Inom vårt område säger vi ofta: blicka bakåt, gör utvärderingar efteråt, var uthållig, lär dig, övervinn tragedier och hemska saker.

Det finns en plats för det. Vi måste vara ärliga om vårt arv. Men jag tycker om att vara den som säger: blicka framåt. Titta på visionen. Titta på det vackra berget med trädet och sjön och bilden på din vägg. Titta på den bilden och vad den betyder för dig.

Hur kan jag sedan hjälpa dig att skapa din väg för att upptäcka vad som är viktigt för dig? Därför gillar jag din bild av att blicka framåt, inte bara bakåt.

Tim Reitsma: Jag tycker om det, och det hänger nära samman med vårt samtal om vad det innebär att vara ledare. När vi lämnar någon med en bättre känsla av sig själv får vi möjlighet att blicka framåt. Vi kan lära oss av vårt förflutna, våra misstag och vår resa, men sedan blicka framåt och fråga: ”Vad är möjligt?”

Jag tror att det är vad det innebär att skapa en bättre arbetsvärld. Om vi bara säger ”så här har det varit tidigare” har vi visserligen datapunkter som vi måste beakta, men vi måste också kunna blicka framåt mot möjligheterna och börja skapa.

Dave Ulrich: Tim, du behöver inte vara psykolog. Du har fångat det perfekt. Grundaren av positiv psykologi heter Martin Seligman. Han är en berömd professor och har varit chef för den amerikanska psykologföreningen. Tidigt i sin karriär studerade han det som kallades inlärd hjälplöshet. Du kanske minns studier där djur inte rörde sig eftersom de kände sig hjälplösa och saknade kontroll.

Hans senare arbete är lysande och kallas inlärd hoppfullhet. Han säger att tre saker ger människor hopp. Den första är tilltro till den egna förmågan: ”Jag kan göra jobbet. Om jag arbetar med det kan jag lyckas.” Den andra är optimism: ”Jag hoppas att jag kan få det att hända i framtiden.” Den tredje är fantasi: ”Jag kan upptäcka nya sätt som fungerar för mig.”

Jag älskar idén om hopp. En ledare föreställer sig en framtid och säger: ”Låt mig visa dig vad framtiden kan vara och hur vi tar oss dit.” Tilltro till den egna förmågan: jag kan få det att hända. Optimism: jag har hopp. Fantasi: jag kan upptäcka vad som fungerar för mig.

Jag engagerade mig verkligen i Martin Seligmans arbete när jag såg det för ungefär tre veckor sedan. Det är inte nytt och jag skäms nästan över att jag upptäcker det först nu, men jag älskar idén: övervinn känslan av hjälplöshet med hoppfullhet.

Som ledare skapar vi en bättre arbetsvärld när vi ser vad som kan bli och sedan ger människor vägen dit.

Tim Reitsma: Det leder bra in på det ämne jag hoppades att samtalet skulle komma in på – och jag styrde det inte dit. Det har skett organiskt. Vi talar om hoppfullhet, men jag har ofta märkt under min karriär och i coachning av andra att vi glömmer att ta hand om oss själva.

Självledarskap handlar om att ta hand om oss själva så att vi kan ta hand om andra. När vi talar om att skapa en bättre arbetsvärld tänker vi ofta: ”Nu marscherar vi framåt.” När vi talar om att vara ledare tänker vi: ”Jag ska hjälpa andra.” Hur ofta glömmer vi att sätta på oss syrgasmasken först? Att säga: ”I dag rensar jag kalendern eftersom jag behöver syrgasmasken.” Vad hindrar oss från att göra det?

Dave Ulrich: Ibland blir vi så överväldigade. När vi blickar bakåt blir vi nedstämda på grund av vår historia. När vi blickar framåt blir vi oroliga eftersom vi inte kan kontrollera framtiden. I nuet känner vi oss ensamma. Min fru, psykologen, brukar säga: depression när vi blickar bakåt, ångest inför framtiden och ensamhet i dag.

Vi blir överväldigade och försöker komma ikapp. Jag gillar verkligen din kommentar om att vi måste sätta på oss syrgasmasken först och känna igen signalerna i våra egna liv, vad de än är, och sedan göra det som fungerar för oss.

Jag återgår till coachning, eftersom en bättre arbetsvärld blir mer personlig genom coachning. Jag coachar inte hela tiden, men när jag coachar ledare avslutar jag varje session – eller försöker göra det – med en viktig fråga: ”Vad gör du för att ta hand om dig själv?”

Vad gör du för att ta hand om dig själv? Jag hade ett samtal i morse och frågade personen, som modererade en diskussion: ”Vad gör du för att ta hand om dig själv?” Hon svarade: ”Jag tränar.” Jag frågade: ”Gör du det tillräckligt?” Hon sa: ”Tack för påminnelsen, det gör jag inte.”

För någon annan kanske det är sömn. För en annan shopping. För ytterligare någon tid med familjen. Jag hoppas att det inte är droger och alkohol, eftersom det vanligtvis inte är hållbart på lång sikt. Ibland kan det vara något märkligt som nästan inte har något samband med saken.

När jag blir stressad – och vi bör alla bli stressade ibland, eftersom stress kan hjälpa oss att pressa oss – brukar jag titta på två avsnitt av den amerikanska tv-serien Seinfeld. Jag vet inte varför, men det får mig att skratta och lugnar mig. Min fru är psykolog och frågade: ”Vad gör du?” Jag svarade: ”Jag tittar på Seinfeld.” Hon tittade och sa: ”Jag förstår. Du är George.” Om du har sett Seinfeld skrattar du åt det.

Vi måste vara uppmärksamma på de signaler som säger: ”Jag behöver ta en paus.” Är det en halvtimme eller en timme? Är det att gå med mitt barn till skolan, träna eller läsa en bok? I går kände jag mig stressad av arbetet. Jag gick ut, satte mig i solen och läste.

Jag måste erkänna att jag försökte läsa en bok men somnade i 30 minuter. Sedan kom jag tillbaka och mådde bra. Admir frågade: ”Var du produktiv?” Jag svarade: ”Förmodligen var det dagens mest produktiva 30 minuter.”

Tim, jag hoppas att en bättre arbetsvärld börjar med mig. Den börjar med mig. Om du inte kan ta hand om dig själv blir det väldigt svårt att ta hand om andra, eftersom du inte har något att ge.

Stephen Covey talade om gåsen och guldägget. Man ska inte döda gåsen för att få guldägget. Man vill att gåsen ska fortsätta producera guldägg. Jag tycker att det är avgörande, Tim, och jag hoppas att din podd förmedlar budskapet att en bättre arbetsvärld börjar med oss själva.

Tim Reitsma: Så viktigt. Ändå har jag ställt den här frågan till många människor: ”Skapa en bättre arbetsvärld.” På vår webbplats finns över 30 eller 35 intervjuer, plus en stor mängd intervjuer som ännu inte publicerats.

Jag tror inte att någon har sagt att vi måste börja med självledarskap.

Dave Ulrich: Då vill jag fråga dig, Tim: Vad gör du för att ta hand om dig själv? Du är upptagen med din karriär, dina barn, dina relationer, din familj och din tro. Vad gör du för att ta hand om dig själv?

Tim Reitsma: För några år sedan, när jag började arbeta hemifrån, skapade jag en ny vana. Jag går ut på promenad varje morgon. Inga enheter. Mina barn kallar det numera för pappapromenaden. Jag går samma slinga varje morgon och varje eftermiddag, oavsett regn eller solsken, eftersom jag märkte att jag inte kunde koppla bort arbetet.

När jag stängde av datorn och gick uppför trapporna fortsatte hjärnan att arbeta. Nyligen ställde jag in en hel veckas möten. Jag mejlade människor och sa: ”Jag behöver sätta på mig syrgasmasken den här veckan.” Sedan bokade vi om allt.

Jag kommer ursprungligen från norra British Columbia i Kanada, så jag åkte hem och tillbringade en vecka med min pappa på hans lilla gård och hjälpte honom att förbereda sig inför vintern. Det var fantastiskt. Det var en 14 timmar lång bilresa som jag körde på en dag. Det var utmattande, men jag har varit gift i tolv år och har två barn, och jag hade inte haft den tiden för mig själv.

Det kändes väldigt själviskt och jag fick dåligt samvete. Efter ungefär tre timmar tänkte jag att jag borde vända om. Men när jag efter ungefär sex timmar bara lyssnade till mina egna tankar medan jag körde på motorvägen tänkte jag: ”Det här är hur jag kan bli en bättre pappa, make, troende man, bättre ledare och bättre medarbetare – genom att ta tid att fokusera på mig själv.”

Dave Ulrich: Faran är att någon då skulle säga: ”Dave, du borde göra samma sak.” Det vore farligt, eftersom varje person måste hitta sin egen väg. Din väg är att åka till British Columbia. För dem som inte vet bor Tim vid en flod i British Columbia som rinner ut i havet.

Alla som har varit i British Columbia eller Vancouver känner till det. Han avslutar förmodligen varje promenad med en Nanaimo-bar. Det är alltså vad jag har gjort för att ta hand om mig själv: ätit Nanaimo-bars.

Tim Reitsma: Jag älskar det. Jag kanske åt en förra helgen.

Dave Ulrich: Alla i Kanada kommer nu att säga: ”Ja, jag ska köpa en.”

Jag vet inte vad som fungerar för alla andra, men jag tror att de flesta känner sig själva tillräckligt väl för att veta vad de behöver göra. Det kan vara motion, sömn, kost, kontakt med nära och kära, shopping, tro, bön eller meditation. Jag uppmuntrar verkligen ledare att hitta energin så att deras styrkor kan stärka andra.

Genom att ta hand om dig själv kan du ta hand om andra. Det har många delar: fysiska, känslomässiga, sociala och andliga. Jag får problem när jag inte gör det. Nästa sak är att känna igen utlösande signaler. Jag var bitsk mot en klient förra veckan. Jag brukar aldrig vara det eftersom jag vill att människor ska känna sig bättre, men jag blev bitsk.

Så snart vi avslutat samtalet tänkte jag: ”Något är på gång här. Dave, du har sträckt dig för långt. Ditt känslomässiga bankkonto är övertrasserat.” Det är Stephen Coveys uttryck. Gå och titta på Seinfeld. Två avsnitt blev tre. Jag behövde be om ursäkt. Vi har alla gjort misstag. Gå rakt in i misstaget, möt det och erkänn det.

Med den klienten hade vi sedan ett fantastiskt samtal, eftersom jag tog hand om mig själv. Jag tror att klienten också tog hand om sig själv, och vi kunde båda säga: ”Det där var en hälsosam upplevelse eftersom vi blev bättre.” Jag tycker om det du gör – att göra världen bättre genom att börja med din egen plats.

Tim Reitsma: Jag skulle gärna ägna några minuter åt att känna igen utlösande signaler.

En av mina signaler är när jag sätter mig vid datorn och stirrar på skärmen i tre minuter utan att röra fingrarna och tänker: ”Okej, något är inte riktigt som det ska.” Då kanske jag behöver resa mig och sträcka på mig eller ringa en av mina bästa vänner för ett snabbt tio minuter långt samtal så att han kan ge mig en virtuell knuff för att komma igång.

Men hur känner vi igen sådana signaler?

Dave Ulrich: Jag vet inte säkert, eftersom alla har sina egna signaler. Jag brukar uppmärksamma fem saker. Den första är fysisk. Går jag upp i vikt? Sover jag dåligt? Något i kroppen reagerar inte som det skulle kunna eller borde.

Den andra är känslomässig. Jag beskrev tre saker: nedstämdhet över det förflutna, att jag grubblar över det som hänt, oro inför framtiden och ensamhet i dag. Känner jag den känslomässiga ångest som jag märker i mig själv?

Den tredje är intellektuell. Du sitter vid datorn men har inga idéer. ”Jag är redo att skriva, men mina idéer har försvunnit.” Den fjärde är social. Blir jag kort i tonen mot dem jag älskar och bryr mig om? Känner jag inte för relationen som jag borde?

Den femte är andlig. Det handlar inte så mycket om religion som om jag känner en gudomlig närvaro, mening eller riktning. Känner jag en kallelse eller en andlig närvaro?

Känslomässiga, fysiska, sociala och intellektuella signaler. Jag uppmuntrar människor att bli medvetna om sina egna. Om du inte är det är det enkelt att ta reda på. Fråga människorna som känner dig.

Du har varit gift i tolv år. Jag slår vad om att du kan fråga din fru: ”Märker du ibland, precis innan jag börjar må dåligt, vad jag gör? Kan du säga vad du ser – är det fysiskt, socialt eller känslomässigt?”

Jag är nästan beredd att satsa hela arvodet för den här intervjun, vilket är noll, på att hon vet vad hon ska säga. Min fru vet det om mig. Hon kom faktiskt in på lördagen, märkte att jag var pressad och sa: ”Dave, gå ut. Öppna en bok och somna.” Relationer hjälper oss att känna igen de där signalerna.

Tim Reitsma: Det är ibland skrämmande att vara sårbar och fråga människorna omkring oss, oavsett om det är våra partners eller våra kollegor. Jag hade ett liknande samtal med min fru före och efter resan, och jag märkte att jag slog ifrån mig. Jag blev väldigt kritisk.

Hon satte ner foten, och det uppskattar jag. Jag tror att jag måste berätta det för henne efter vårt samtal. Människorna runt omkring oss – även våra lagkamrater – kan hjälpa oss. Som ledare är det okej att säga till teamet: ”Jag har känt mig lite ur balans. Jag vet att jag kanske har uppfattats annorlunda. Hur har jag varit på sistone?”

Dave Ulrich: Det är en fantastisk fråga. Sårbarhet hela tiden är dock ett tecken på svaghet. Jag vill erkänna mina svagheter så att jag kan förbättra dem och hjälpa dig att förbättra dina styrkor.

Jag hoppas att våra relationer utanför arbetet blir viktiga källor till insikt. En annan källa är våra barn. Jag minns när vår yngsta dotter, som är otroligt kreativ, var ungefär 15 eller 16 år. Jag satt vid datorn och gjorde något. Hon frågade: ”Pappa, vad gör du?” Jag svarade: ”Jag skriver en lista över saker jag gör fel.”

Det här kan du se fram emot, Tim. Hon tittade snabbt på mig och sa: ”Jag kan lägga till tio.” Jag svarade: ”Du har inte ens sett listan.” Hon sa: ”Jag kan lägga till tio.” Jag tänkte att det var gulligt och bad henne berätta. Det gjorde hon. Och jag sa: ”Tack. Det var bra.”

När vi blir öppna för framåtriktad återkoppling, som Marshall Goldsmith uttrycker det, lär vi oss. Det finns ett bra uttryck: ”Jag misslyckas inte, jag lär mig.” Hur fortsätter jag att lära mig så att jag blir bättre? Jag är inte perfekt. Ingen är perfekt, men vi förbättras längs vägen.

Tim Reitsma: Jag gillar det: ”Jag misslyckas inte, jag lär mig.” En god vän till mig, Matthew Gould, har varit med i podden flera gånger. Hans budskap är att återkoppling är en gåva.

Dave Ulrich: Tio räcker för mig, men låt oss prata. Ett bra uttryck – som inte är mitt och som många tar åt sig äran för – är: Vi bedömer oss själva utifrån våra avsikter, men andra bedömer oss utifrån vårt beteende.

Tillbaka till coachningsexemplet: Jag hade för avsikt att hjälpa dig att bli bättre. Men sättet jag uttryckte det på – ”du misslyckades, du kostade oss pengar och du kommer att få sparken” – kommer inte att uppnå målet.

Andra bedömer dig. När vi funderar på hur det vi gör påverkar andra är vårt jobb som ledare att hjälpa andra att göra sitt arbete bättre. Bygg vidare på dina styrkor så att de stärker oss. Använd din makt för att stärka andra. När vi har det tankesättet skapar vi en bättre värld genom det ledarskap vi erbjuder.

Tim Reitsma: Du sa något för några minuter sedan som väckte mitt intresse: sårbarhet och svaghet. Du sa att om vi alltid är sårbara kan det vara ett tecken på svaghet. Jag vill gärna utforska det.

Dave Ulrich: Jag tycker om begreppet. Vi har svaga sidor som gör det möjligt för oss att bli starkare. De är inte synder och inte dödliga misslyckanden. Jag är inte alltid särskilt bra på att lyssna. Jag avbryter faktiskt, och jag avbröt dig lite tidigare i samtalet.

Jag ber om ursäkt för det. En svaghet är något vi upptäcker hindrar oss från att uppnå det vi vill. Det bör vi vara medvetna om. Men om allt vi gör är att gå runt och säga ”jag är hemsk” kommer människor till slut att tro oss.

Vi erkänner våra svagheter så att vi kan ta hand om oss själva och därefter ta hand om andra. Jag vill be om ursäkt igen för att jag avbröt dig tidigare. Jag vet att det är en svaghet hos mig och jag försöker vara uppmärksam på när jag gör det.

Tim Reitsma: Tack för ursäkten. Jag lade inte märke till det, men jag uppskattar att du uppmärksammar det och ber om ursäkt.

Jag gillar tydligheten kring sårbarhet och svaghet. Om vi hela tiden säger ”jag är dålig på det här” eller ”jag önskar att jag kunde bli bättre”, kommer människor till slut att fråga: ”Okej, du är sårbar när du berättar hur dålig du är, men vad tänker du göra åt det?”

Det är skillnad på att säga ”jag är dålig på det här” och att säga ”jag har svårt för det här, och så här arbetar jag med det”. Det är den andra delen av meningen som är avgörande.

Dave Ulrich: Min fru skrev en fantastisk bok. Hon är psykolog med doktorsexamen, och boken heter ”Svaghet är inte synd”. Ibland syndar vi och gör allvarliga fel när vi inte lever efter våra värderingar. Om du gör något som strider mot dina värderingar är det ett misstag som kräver ånger och grundläggande förändring.

Svaghet är däremot en del av den mänskliga verkligheten. Jag lyssnade inte tillräckligt väl. Jag var hård mot min partner trots att jag inte hade för avsikt att vara det. Det är saker vi kan lära oss av.

Jag brukar inte säga det här, men jag gjorde en kudde till min fru med texten: ”Jag misslyckas inte, jag lär mig.” Det är en bra broderad kudde. Jag tog med den till kontoret inför ett tidigare samtal.

Svaghet betyder: ”Jag misslyckas inte, jag lär mig.” Synd är när vi bryter mot våra värderingar. Svagheter betyder att jag lär mig. Jag hoppas att vi kan utveckla det tankesättet.

Tim Reitsma: På temat självledarskap har jag talat med många ledare som säger: ”Jag kan inte visa svaghet. Jag måste visa auktoritet. Om jag erkänner att jag inte mår bra är det ett tecken på svaghet.” Men det är det inte. Du misslyckas inte, du lär dig. Det är självförståelse och självledarskap, vilket gör att du kan stå stadigt igen och leda ditt team eller din organisation.

Dave Ulrich: Eller samarbeta med dem så att de kan hjälpa dig att leda. Jag avbröt dig igen, förlåt. Om jag engagerar dem hjälper de mig att leda lika mycket som jag hjälper dem. Tillsammans går vi framåt, vilket i slutändan är vad ledarskap handlar om.

Tim Reitsma: Jag är nyfiken på en sak. För den som lyssnar och vet att syrgasmasken måste sättas på först, men som har hört talas om självledarskap hundra gånger – hur börjar man praktiskt? Hur påbörjar man faktiskt resan?

Dave Ulrich: Min första tanke är att jag inte skulle lyssna på någon av mina vänner. Jag försöker vara motintuitiv. Jag har gått upp och ner i vikt. När jag var större kom alla fram och sa: ”Här är hemligheten bakom att gå ner i vikt.” Till slut sa jag: ”Jag är så glad att du vet vad som fungerar för dig.”

En promenad varje dag vid floden kanske fungerar för dig. En viss kost eller näringsplan kanske fungerar. Jag är glad att det fungerar för dig. Men lyssna till rösten i ditt eget huvud. De flesta har någon form av självbild, inre röst eller andlig vägledning.

Vad behöver jag göra? Det kanske inte är vad alla andra föreslår. Dina närmaste kan ge kloka insikter, men frågan är: Vad fungerar för mig? Jag uppmuntrar människor att tänka noggrant.

De flesta morgnar försöker jag meditera. Man kan kalla det morgonmeditation, bön eller reflektion. Jag frågar: ”Vem kan jag hjälpa i dag?” Jag går igenom min lista över nära vänner, familj och människor jag bryr mig om. Finns det något namn som dyker upp?

Ungefär hälften av gångerna dyker ett namn upp. Då hjälper jag personen: skickar ett meddelande, skickar en chokladask eller gör något annat. Ofta svarar personen: ”Jag behövde verkligen det i dag.”

Jag vet inte varifrån det kommer, men när jag är i ett reflekterande tillstånd och letar efter möjligheter att ge tillbaka dyker de upp. Inte varje gång, men oftast blir det en belönande upplevelse.

Tim Reitsma: Jag älskar det. Det är självuppoffrande ledarskap: ”Vem kan jag hjälpa?” Jag strävar efter att vara och göra det, men min att-göra-lista kommer ofta i vägen. Jag gillar också att du sa att man inte ska lyssna på sina vänner.

Dave Ulrich: Det är motintuitivt.

Tim Reitsma: Ja. Även jag är skyldig till att ha en åsikt och råd för att lösa allt. Ändå tar vi inte alltid tid att förstå människors situation och vad som händer bakom kulisserna. Det kan handla om hälsa, familj eller något personligt. Vi säger kanske: ”Du ser trött ut, Tim. Du borde gå och lägga dig tidigare.” Men personen kan ha hälsoproblem som gör att han eller hon är trött även efter 16 timmars sömn.

Dave Ulrich: Jag tycker att vi alla hamnar där. När någon kommer till en ledare med ett problem vill många ledare genast säga: ”Sov mer och träna mer.” Den bästa frågan består av fyra ord: ”Vad tror du?”

De flesta som kommer till en ledare med något de arbetar med har tänkt betydligt mer på det än jag har. Så fråga: ”Vad tror du? Vad skulle fungera för dig? Hur skulle du lösa det?”

Ibland behöver personen bara höra: ”Det låter som en bra idé.” Du kanske behöver gå till läkaren eller köra en lång resa ensam. Gå tillbaka till dina rötter och tillbringa en dag med händerna i jorden.

Tim säger: ”Jag tror att jag borde göra det.” Och jag svarar: ”Vilken bra idé. Ta med en grönsak tillbaka.” Vad tror du? Vad tror du skulle hjälpa? Jag tycker faktiskt att den frågan är mycket användbar.

Tim Reitsma: Jag gillar ”Vad skulle fungera för dig?” i stället för ”Låt mig berätta vad som fungerat för mig och vad du borde prova.”

Dave Ulrich: Jag blir cynisk när människor säger så. Jag säger gärna: ”Jag är så glad att det fungerade för dig.” En nära vän sa till mig när jag var större: ”Dave, du måste träna.” Jag frågade hur mycket han tränade. Han svarade en timme om dagen. Jag sa: ”Jag är så stolt över dig. Det är verkligen bra.” Underförstått tänkte jag: ”Det fungerar inte för mig. Jag måste upptäcka något annat.”

Tim Reitsma: I coachande samtal, både privat och i arbetslivet, behöver vi ta bort oss själva från centrum av berättelsen. Det handlar inte om mig som ledare, att jag ska säga: ”Titta på mig. Jag står högre än du, så jag ska berätta vad som fungerat för mig.” Det handlar om att säga: ”Berätta mer.”

Dave Ulrich: Jag vet att tiden börjar ta slut, så jag måste fråga dig, Tim. Du har gjort 30–40 intervjuer, skrivit för en tidskrift och publicerar People Managing People. Vilken lärdom har du hört nyligen – bortsett från vårt samtal – som fått dig att tänka: ”Det där måste jag fundera lite på”? Berätta något du har lärt dig och som har funnits i dina tankar på sistone.

Tim Reitsma: Det som verkligen har upptagit mina tankar är en gemensam tråd i hela publikationen och intervjuerna, oavsett om de varit poddar eller skrivna texter: den mänskliga sidan av ledarskap.

Det handlar mindre om att implementera en fantastisk strategi och få saker gjorda. Vem ska implementera strategin? Människor. Och vi är alla unika. Jag har värderingar och övertygelser som vägleder mig. Du har andra värderingar och övertygelser som vägleder dig. Alla i mitt team är unika.

Hur kan vi som ledare och organisationer föra tillbaka den mänskliga sidan? Vi måste betala våra medarbetare och skapa trygga arbetsplatser, men vi behöver också erbjuda lek, syfte och potential.

Det är den tematik jag hör i intervjuerna. Jag har talat med bästsäljande författare, vd:ar, grundare och människor på olika nivåer i organisationer. Människor längtar efter den mänskliga delen av ledarskap. De vill att vi ska lära känna dem och ställa frågor.

Redan innan vi började fråga du om mina barn, var jag bor, min bakgrund och tavlan på väggen. Inom fem minuter kändes det som om vi känt varandra i flera år. Det tar inte lång tid.

Jag skulle vilja se fler ledare säga: ”Vi har en fantastisk produkt och skapar försäljning. Hur tar vi hand om våra team? Hur skapar vi lyckliga, hälsosamma och produktiva arbetsplatser?”

Dave Ulrich: Jag älskar lek, syfte och potential. Jag skrev ner det. Vi har arbetat mycket med vad som engagerar människor. Vi talar om tro, utveckling och tillhörighet.

Tro handlar om syfte. Utveckling handlar om potential. Tillhörighet handlar om att leka och arbeta tillsammans. Jag tycker verkligen om dina tre ord: lek, syfte och potential. När en ledare skapar syfte, potential och lek uppstår något magiskt.

Arbete är inte ett fult ord. Det är en möjlighet.

Tim Reitsma: Jag önskar att jag kunde ta åt mig äran, men det är en bok av Neel Doshi och hans partner Lindsay. Boken heter Primed to Perform. Jag lägger en länk i programanteckningarna. Den talar om tro, utveckling och tillhörighet.

Vi ser fortfarande statistik om bristande engagemang och ”tyst uppsägning”, vilket inte är något nytt. Jag gjorde själv en tyst uppsägning i slutet av tonåren och början av tjugoårsåldern. Människor har gjort det i generationer.

Om vi vill hjälpa människor att bygga fantastiska liv har organisationer ett ansvar. Om du är med i mitt team vill jag få fram din potential och hjälpa dig att utveckla din karriär. Det kanske bara blir under ett eller två år i min organisation, men mitt mål som ledare och organisation är att hjälpa dig att lyckas.

Dave Ulrich: Precis. Vi kan avsluta där vi började: En ledares jobb är att hjälpa andra människor att känna sig bättre till mods med sig själva. När du har det tankesättet är värdet det du får ut av mötet.

Använd din makt för att stärka andra och dina styrkor för att stärka andra. Oavsett vilken metafor du använder är det ledarskap. Jag önskar att fler gjorde det – föräldrar med barn, politiska ledare i regeringar, ledare i organisationer och ledare i religiösa sammanhang.

Syftet med ledarskap är att hjälpa andra att skapa sitt värde, inte bara att sprida sitt eget. Vilken bra kommentar. Tack.

Tim Reitsma: Jag tycker att det är en bra plats att avsluta på.

Dave, om jag hade sex timmar av din tid kunde vi fortsätta samtalet. Tack så mycket för att du var med och för ett fantastiskt samtal om att skapa en bättre arbetsvärld, självledarskap och hur man blir ledare.

Dave Ulrich: Tim, tack. Jag känner mig bättre till mods med mig själv. Jag behöver inte titta på Seinfeld i dag. Jag mår bra.

Tim Reitsma: Tack. Jag vet inte om jag kan ersätta Seinfeld. Min fru är ett stort Seinfeld-fan och väljer ofta Seinfeld framför mig, så jag uppskattar att höra det.

Till er som lyssnar: vi vill gärna höra era tankar om avsnittet. Skicka gärna ett mejl till Tim@peoplemanagingpeople.com. Gilla, prenumerera och gör allt det där andra bra.

Dave, tack igen för att du var med. För dem som vill höra mer och följa dig, var kan de bäst nå dig eller ta kontakt?

Dave Ulrich: Under covid bestämde jag mig för att använda LinkedIn. Jag tycker verkligen om LinkedIn eftersom det är en global plattform. Det spelar ingen roll vem som kommunicerar.

Jag tittar inte på var människor kommer ifrån. Du kan vara från Sri Lanka, New York eller Calgary. Engagera dig, så försöker jag svara. Någon frågade om jag skriver alla svar själv eller om jag har ett team. Det är jag, bara jag. Och jag tycker om det.

Tim Reitsma: Vi uppskattar det. Jag uppskattar dig, Dave, och tack igen för att du var med. Till alla som lyssnar – och till dig, Dave – ha en bra dag.