Så främjar du psykisk hälsa och skapar säkrare arbetsplatser när det gäller självmord

Läs utskriften:

Vi provar att skriva ut våra poddavsnitt med hjälp av ett datorprogram. Ursäkta eventuella skrivfel, eftersom boten inte är korrekt 100 % av tiden.

Becca Banyard: Välkommen till podden People Managing People. Vi har som mål att bygga en bättre arbetsvärld och hjälpa dig att skapa lyckliga, hälsosamma och produktiva arbetsplatser. Jag heter Becca Banyard och är din värd.

I dag har jag sällskap av Tara Adams – grundare av Abridge Consulting – för att diskutera ett ganska tungt ämne som förtjänar mer uppmärksamhet: hur organisationer kan skapa säkrare miljöer när det gäller självmord, eller snarare arbetsplatser som främjar välbefinnande, förebygger skada och är förberedda i händelse av en nödsituation eller kris.

Vårt samtal kommer att beröra arbetsgivarens skyldigheter, företagsinriktad utbildning i psykisk hälsa och användbara resurser för arbetsgivare, så att ledare och organisationer får de verktyg de behöver för att skapa dessa säkrare platser som främjar psykisk hälsa.

Tara, välkommen till programmet. Det är så roligt att ha dig här i dag. Jag ser verkligen fram emot vårt samtal om säkrare arbetsplatser när det gäller självmord. Men innan vi börjar undrar jag om du skulle kunna berätta lite för våra lyssnare om dig själv och vad som ligger högst på agendan för dig just nu?

Tara Adams: Det låter bra. Jag är glad över att vara här. Jag heter Tara Adams och startade Abridge Consulting.

Jag har en icke-klinisk roll. Jag är specialiserad på psykisk hälsa på arbetsplatsen och förebyggande av självmord på arbetsplatsen. Jag har också en man, två barn, två hundar, fyra tennisracketar och två minibussar. Så jag är en av alla dem som bara gör så gott jag kan här ute.

Becca Banyard: Vi vet att självmord verkligen påverkar samhällen, familjer, individer och vänner. Men hur ofta tror du att självmord påverkar arbetsplatser?

Tara Adams: Mycket oftare än vad arbetsgivare och anställda kanske tänker på. Och även när vi börjar prata om förekomst finns det kanske en sak vi bör tänka på när det gäller dem som lyssnar på podden och detta ämne. Vi vill skapa psykologisk hälsa och trygghet för människor.

Det här är mitt favoritämne att prata om, men det kan också vara tungt. För er som lyssnar kommer vi inte att gå in på individuella självmordsberättelser. Vi kommer att prata på en ganska övergripande nivå. Men om du känner dig obekväm, behöver ta en paus eller få tillgång till stöd, bör du prioritera det.

När vi går in i detta intressanta ämne och samtal är det alltid bra att tänka på tryggheten för dem som lyssnar och för oss två också.

Becca Banyard: Absolut. Tack. Tillbaka till din fråga om förekomst: uppgifterna är ganska tydliga – självmordstankar är mycket vanliga.

Om du är arbetsgivare och inte funderar på att skapa en säkrare arbetsplats när det gäller självmord eller erbjuda utbildning i självmordsprevention betyder det inte att sådant inte händer. Dessutom finns ringeffekten av förekomsten bland dina anställda. Men vi vet att människor kommer till arbetet som en del av ett system, oavsett om det handlar om make eller maka och barn, familj eller den grupp man tillhör.

Även om det inte är din direkta anställda som har självmordstankar, påverkas människorna runt omkring dem också. Förekomsten bland dem som dör genom självmord är förstås mycket, mycket lägre. Därför säger jag ofta till arbetsgivare: låt oss helt enkelt prata om förekomsten av självmordstankar.

De är mycket vanliga bland dina anställda och även bland deras grupper, familjer och vänner. Tycker du att arbetsplatser i nuläget har de verktyg som krävs för att minska risken för och effekterna av självmord?

Tara Adams: Jag måste nog säga att svaret i stort sett är nej. Jag arbetar med organisationer över hela Kanada och det finns definitivt verkliga föregångare och moderna angreppssätt när det gäller psykisk hälsa på arbetsplatsen.

Jag skulle kunna nämna några fantastiska företag och kunder, men jag skulle säga att jag kan komma på ett, kanske två, som verkligen arbetar med självmordsprevention på arbetsplatsen och bygger en säkrare arbetsplats när det gäller självmord. Jag kan berätta att jag har tänkt mycket de senaste veckorna på arbetsgivare, kunder och personer jag pratar med, som är ganska tveksamma till att ta upp ämnet, och jag förstår det.

Men under de senaste fyra åren, när jag har haft en kund som bestämt sig för att gå vidare med antingen medvetandegörande eller utbildning, har det tagits emot mycket väl. Ofta är det frivilligt och kursen blir full direkt. Sedan säger organisatören eller arbetsgivaren ungefär: ”Oj, det hade jag inte väntat mig.” Och det kanske knyter an till din första fråga, Becca, om förekomsten.

Vi tänker inte att detta är något som alla eller ens särskilt många kommer att vara intresserade av. Men i själva verket träffar det rätt och berör människor. För bara ett par dagar sedan fick jag ett anonymt mejl från någon i en av mina utbildningsklasser. Hon berättade att hennes barn hade börjat bete sig annorlunda.

Hon hade en intuition om att något var fel och fick till slut ett väldigt bra samtal. Det visade sig att det inte var hennes son som hade självmordstankar. Det var hans vän. Det särskilda med den här berättelsen är att de två barnen var 11 år gamla. Mejlet var förstås skrämmande att läsa, men det positiva var att personen skrev: ”Jag kände att jag hade verktygen för att prata med mitt barn.”

Här hade arbetsgivaren alltså erbjudit denna utbildning. Naturligtvis hoppas vi kunna stödja dem som arbetar på företaget. Men det finns förstås en ringeffekt till personens by och grupp, i det här fallet hennes barn och barnets vän. Det gjorde min vecka, min månad.

Även om jag vet att det kan kännas skrämmande att tänka på, betyder det inte att det inte finns bara för att man inte tänker på det, eller hur?

Becca Banyard: Ja, verkligen. Du sa något väldigt intressant och jag är nyfiken på varför vissa arbetsplatser tvekar inför att ta upp självmord.

Tara Adams: Det är ett känslomässigt och tungt ämne för många, och vem vet vilken personlig erfarenhet den som fattar beslutet kan ha.

Så först och främst är det helt förståeligt. Jag tror också att det finns en vanlig myt om att kunskap om och samtal om självmord skulle kunna främja idén. Men vi vet att så inte är fallet. Det är inte som att vi föreslår självmord för människor. Det finns också en föreställning om att ju mer man pratar om det, desto mer kan man göra någon obekväm eller förvärra situationen.

Men det vi vet är att när någon i närheten av en person med självmordstankar går in i samtalet och till och med säger ordet självmord, sänder det ett budskap: ”Du kan prata med mig. Jag kan prata med dig om det här.” Och man behöver inte så mycket utbildning som man kanske tror för att ha de första samtalen.

Jag vet att det är skrämmande. Men jag tror verkligen att vi kan ge stora delar av befolkningen grundläggande kunskap och färdigheter och göra en enorm skillnad. Den säkrare arbetsplatsen när det gäller självmord byggs sedan ovanpå dessa lager. Många har lite utbildning, färre har mer utbildning och ännu färre har omfattande utbildning.

Vi tänker alltså på alla dessa olika lager och roller, hur de samverkar och bygger denna säkrare arbetsplats när det gäller självmord.

Becca Banyard: Det låter som att arbetsgivare kan ha stor betydelse för samtalet om självmord, men vilken skyldighet har de som arbetsgivare att ta upp självmord?

Tara Adams: Det hänger också ihop med din förra fråga. Jag tror att det är ytterligare en anledning till att arbetsgivare ibland tvekar. ”Tänk om jag öppnar upp för detta och vi inte är beredda att hantera konsekvenserna, berättelserna eller personerna som kan träda fram?” Arbetsgivare har faktiskt ansvar för två saker: att främja välbefinnande och förebygga skada.

Vad innebär det? Båda dessa saker är ganska vaga. ”Jag ska främja välbefinnande och förebygga skada.” Det finns i själva verket inget sätt för en arbetsgivare att garantera att alla anställda har god psykisk hälsa och att ingen har självmordstankar. Det är inte rimligt att kräva av arbetsgivaren.

Om din skyldighet är att främja välbefinnande och förebygga skada, kan du bidra genom att erbjuda kunskap om självmord och utbildning. Det finns också en del som handlar om att kunna ge stöd i en kris, vilket kan innebära saker som era interna riktlinjer.

Tänk igenom vad ni skulle göra om en person befann sig i kris – före, under och efter – och vilka resurser som finns tillgängliga. Vilka personer skulle vara involverade i att stödja en kris före, under och efter? Riktlinjer, interna resurser och liknande delar är också mycket viktiga.

Men detta är samtal. För alla arbetsgivare som funderar på en säkrare arbetsplats när det gäller självmord och tycker att det känns som ett stort och överväldigande projekt: ni kan börja långsamt. Något är bättre än ingenting. Att ha de första samtalen utan att ha alla svar är där vi alla börjar.

Det är okej, eller hur? Vi kan börja med: ”Okej, vi har ingen riktlinje och kanske inte alla interna resurser, men vi kan prata om medvetenhet och jag vet att dessa tre personer skulle ingå i processen.” Eller var du än behöver börja går bra. Att komma igång är kanske den svåraste delen, och sedan utvecklas allt.

Riktlinjen, rutinen, resurserna och medvetenheten – allt detta utvecklas.

Becca Banyard: Just det. Om någon vill komma igång med att förbättra den psykiska hälsan på sin arbetsplats och i praktiken göra arbetsplatsen säkrare när det gäller självmord, vilka är de första sakerna du skulle rekommendera att man tar itu med?

Tara Adams: Jag tror att det alltid finns vissa intressenter. Om du arbetar på ett mycket litet företag med kanske 5, 10 eller 20 personer är det fortfarande genomförbart. Men i ett stort företag kan du vända dig till personer som arbetar med personal och kultur, arbetsmiljö och säkerhet, interna riktlinjer, krishanteringssystem och rutiner för krishantering.

Har vi något där som gäller en person som kan ha självmordstankar? Som kan försöka ta sitt liv eller dö genom självmord? Har vi tänkt igenom något av detta? Det leder dig in på ett arbetsområde som behöver hanteras i din egen takt, beroende på alla dina resurser. Sedan handlar det om huruvida cheferna i organisationen vet vad de ska göra om en person i deras team har självmordstankar.

Om svaret är nej finns det många sätt att introducera samtalet. Det är absolut inget man ska göra för snabbt. Jag rekommenderar inte att en kund och jag börjar med självmordsprevention och sedan tar itu med annat.

Man bör alltid se till att organisationen har kunskap om psykisk hälsa. Sedan dukar vi bordet och kan börja gå in på detta ämne. Det finns ett undantag. Enligt min erfarenhet kan det, om en arbetsgivare har förlorat någon genom självmord, vara läkande att komma in – inte direkt, utan vid en lämplig tidpunkt – och erbjuda utbildning och färdigheter. Det kan hjälpa människor att känna sig lite mer i kontroll.

”Om det här någonsin händer igen kommer jag att ha bättre förståelse för vad jag ska göra.” Men vanligtvis finns det några saker vi vill ha på plats innan vi går in i ämnet. Är det begripligt?

Becca Banyard: Ja, absolut. Tack för att du delar med dig. Vi är båda överens om att det är viktigt för arbetsplatser att främja psykisk hälsa och skapa säkrare miljöer när det gäller självmord. Men varför anser du att fler arbetsgivare bör tänka på självmordsprevention på arbetsplatsen? Särskilt eftersom du nämnde att deras skyldighet är att främja välbefinnande och förebygga skada, inte nödvändigtvis att helt förhindra självmord, eftersom de inte kan göra det.

Tara Adams: Det enkla svaret är att det är rätt sak att göra. Det är rätt att hjälpa människor och göra vår del för att förebygga självmord där det är möjligt. Men det är inte heller så svårt att argumentera utifrån verksamhetsnytta, och jag vet att det handlar om fakta. Det gäller oavsett om du driver ett vinstdrivande eller ideellt företag.

Om vi inte kan förklara varför vi gör detta och förlorar pengar så att hela företaget går i konkurs för att alla fick utbildning i självmordsprevention, kommer det inte att fungera. Därför behöver man kunna tala om verksamhetsnyttan, som har många lager. När de anställda får lite mer utbildning hoppas vi minska deras stress och öka deras trygghet kring ämnet.

Du hjälper alltså de anställda som finns på lönelistan. I de flesta fall har du dessutom kunder, interna kunder och externa kunder. Du är inte skyldig att skydda och främja välbefinnandet eller förebygga risker för alla dina kunder, men det får ändå en ringeffekt.

Sedan har du alla människor i dina anställdas grupper också. Du har anställda som själva har självmordstankar, så verksamhetsnyttan börjar verkligen bli tydlig. Även om dödsfall genom självmord är mycket mindre vanliga är effekten av en sådan situation enorm och långvarig.

Det är alltså inte något som kommer att hända ofta, men när det händer får det stor påverkan. Självmordstankar förekommer ofta. Ju mer vi kan ha trygga samtal med människor och erbjuda dem hjälp – även om vi själva inte är experter, utan bara kopplar dem vidare till mer hjälp – desto bättre är det för verksamheten.

Det låter hemskt att säga, men det är sanningen. För det första är det rätt sak att göra. För det andra är det bra för verksamheten.

Becca Banyard: Oj. Det är verkligen intressant. Vilka tips och resurser kan du rekommendera till arbetsgivare som vill skapa säkrare arbetsplatser när det gäller självmord?

Tara Adams: Det beror på vilket land du bor i och på lokala riktlinjer, lagar och resurser. På en mycket generell nivå antar jag att lyssnarna finns över hela världen och lyssnar på Becca och podden People Managing People. Men generellt är jag i Kanada ett stort fan av telefonnumret till Talk Suicide Canada.

Vid varje utbildning ber jag deltagarna lägga in telefonnumret i sina mobiler medan jag är i klassrummet. Jag säger: ”Jag vill se att ni tittar ner på mobilen just nu. Lägg in numret.” I USA har ni lanserat ett nytt nummer, 988. Det är ett tresiffrigt nummer och en självmordslinje.

Jag är så stolt över er. Kanada kommer snart ikapp. Så vitt jag vet får även vi 988 i november 2023. Håll utkik. Oavsett var du befinner dig bör du hitta en eller två hjälplinjer och göra det.

Om ditt företag har ett personalstödsprogram – förmodligen har du fler än 200 eller 300 anställda för att ha ett sådant – kanske det inte gäller dig, och det är okej. Men om du har betalat för ett personalstödsprogram, lägg in telefonnumret i varenda anställds mobil. Inte i ett mejl, utan i mobilen. Vi vill att människor ska kunna få kontakt med personer som har mer utbildning.

Det sista, för att inte göra det för komplicerat för snabbt, är att se över ert språk och er kommunikation kring självmord. Det finns två viktiga språkförändringar för att skapa ett tryggt utrymme för samtalet. Den första är att vi vill erkänna att människor inte ”begår” självmord. Det är inte själviskt och det är inte ett brott. Det är ett gammalt språkbruk som är djupt förankrat i samhället.

Du kanske läser något i nyheterna i morgon där detta gamla språk används, men vi behöver påminna oss om att människor dör genom självmord. Det finns många orsaker, men sättet du talar om människor du har förlorat spelar roll. Jag har själv förlorat människor genom självmord. När jag tänker på dem och pratar om dem säger jag att de dog genom självmord. Det gör stor skillnad.

Den andra förändringen är ännu viktigare eftersom självmordstankar är så vanliga. Försök att undvika att säga att en person är suicidal, som i ”Tara är suicidal”, som om det vore allt jag är. Säg i stället: ”Jag har självmordstankar” eller ”Jag lever med självmordstankar.”

Något som är mycket intressant för mig är att vissa människor kan leva med självmordstankar hela livet. För vissa är det övergående och händer en gång. För andra kan det komma och gå. Vissa kan lära sig att leva med självmordstankarna hela livet. Det är viktigt att skilja på detta. Du är en hel människa. Det är inget fel på dig. Du har självmordstankar – låt oss se vad vi kan göra för att hjälpa dig. Det är mina två språkliga råd och ett par telefonnummer.

Becca Banyard: Tack för att du berättar. När vi blickar framåt mot framtiden – vi har precis gått in i 2023 – vilken vision har du för framtidens självmordsprevention på arbetsplatsen? Vad skulle du vilja se?

Tara Adams: Jag älskar den här frågan och måste ge beröm åt en fantastisk kollega. Det var i ett samtal med henne som jag så snabbt kom fram till min vision. Hennes vision är också inspirerande. Någon ställde samma fråga till henne och hennes fokus ligger inte så mycket på arbetsplatsen utan på att utföra detta arbete ute i samhället.

Hon svarade snabbt: ”Min vision för framtiden är att alla unga lägger utbildning i självmordsprevention på sitt cv, eftersom de är så stolta över den.” Det blir något helt vanligt att tonåringar går en utbildning i självmordsprevention och tar med den på sitt cv. Jag tänkte: ”Ja, vore inte det häftigt? Jag gick barnvaktskursen och jag gick utbildningen i självmordsprevention.”

Sedan tänkte jag snabbt: ”Okej, min vision är att alla arbetsgivare – små, medelstora och stora – när det gäller introduktionen, oavsett hur den ser ut, ska inkludera något om att skapa en säkrare arbetsplats när det gäller självmord.”

För vissa innebär det ett välkomnande. Första dagen tar man en kaffe tillsammans. För andra finns fem dagars utbildning på annan plats. Min vision är att introduktionen på varje företag innehåller något om att skapa en säkrare arbetsplats när det gäller självmord.

Det ska vara: ”Välkommen till företaget. Så här gör vi här.” Inte: ”Det verkar som att du behöver prata om detta.” Utan: ”Välkommen till vår kultur. Så här gör vi här. Så här tar vi hand om människor.” Det är en ganska stor och djärv vision. Men ja, det finns något om säkrare förhållanden kring självmord i introduktionen på varje företag.

Vad sägs om det?

Becca Banyard: Det är fantastiskt. Jag älskar det. Jag skulle vilja se att det blir normen under de kommande åren, fem eller tio åren.

Tara Adams: Absolut. Då gör vi det.

Becca Banyard: Ja, då gör vi det. Det var all tid vi hade i dag, men Tara, det har varit fantastiskt att ha dig med i programmet. Tack så mycket för alla insikter, all expertis och all visdom du har delat med oss i dag.

Jag vet att vi bara har skrapat på ytan, men det är ett så viktigt samtal att ha och fortsätta ha. Tack igen för att du var med. Om människor vill komma i kontakt med dig eller lära sig mer om hur de kan förbättra den psykiska hälsan på sina arbetsplatser, var hittar de dig?

Tara Adams: Mina sociala medier är inte särskilt coola eller trendiga. Jag håller mig oftast till LinkedIn, så många kontaktar mig där. Jag är ganska lätt att hitta: Tara Adams, Abridge Consulting. Tveka inte att ta kontakt eller ställa en fråga om självmordsprevention på arbetsplatsen. Om jag inte kan svara har jag definitivt ett nätverk av fantastiska kollegor också.

Becca Banyard: Fantastiskt. Vi ser till att ta med din LinkedIn-profil i programanteckningarna också. Tack igen.

Som alltid, om du tyckte om det du hörde, prenumerera gärna och håll kontakten på peoplemanagingpeople.com. Glöm inte heller att lämna en recension på iTunes. Vi hörs nästa gång. Tack så mycket för att du lyssnade.